Mats Persson och mytbildningen

Utbildningsministerns syn på enstaka kurser handlar ytterst om en konflikt om vad utbildning och bildning är för något.

Liberalernas Mats Persson är inte nyansernas mästare, så utbildningsminister han är. Och han kör ofta sitt eget politiska race, inte sällan med ett fritt förhållningssätt till sitt partis program och kongressbeslut. Persson är samtidigt allt mera synonym med Liberalerna som partiet tar gestalt nu på 2020-talet, allt sedan personer som Erik Ullenhag, Birgitta Ohlsson och Christer Nylander av olika skäl lämnat Liberalernas centrala maktzon.

Hans senaste utspel och uppläxning av universiteten och högskolorna är därför inte särskilt förvånande. Mats Persson är förstås en högerliberal liberal. Det är sedan gammalt. Men hans retorik har tydliga populistiska inslag, i form av förenklingar på gränsen till förvanskningar. Argumentationen ligger i praktiken nära Sverigedemokraternas agenda. Han framstår allt mer som Tidöpartist snarare än företrädare för Liberalerna, i varje fall som det var förr om åren.

Nu har han alltså tagit den högre utbildningen i örat. Universitet som satsar på fristående kurser ska få mindre pengar. Dessa ska i stället omfördelas till tekniska utbildningar och institutioner. Mindre pengar till humaniora. Och mer till ingenjörerna. Så ska det bli. Framför allt vill han rensa ut det han kallar hobbyliknande enstaka kurser. Ordvalet känns igen från när stödet till folkbildningen kapades, då talade Tidöregeringen om att det offentliga inte ska finansiera människors hobbyverksamhet.

Jag undrar så smått hur allt detta går ihop med Liberalernas egna beslut och program. I Liberalernas ”kulturpolitiska prioriteringar” talas det om att genomföra en humaniorasatsning, ty ”humaniora har under lång tid varit i strykklass på högskolor och universitet”. Eller ta avsnittet om att ”Folkbildningens ställning ska stärkas” och ställ den mot att folkbildningen faktiskt får mindre pengar. Men Mats Persson har kanske inte har läst det dokumentet. Eller så tänkte han inte på det. Eller betydde ”stärka” att folkbildningen skulle få mindre pengar. Frågorna hopar sig.

Hur är det med faktakollen?

Populismen grundas på ett vårdslöst bruk av fakta, som ibland inte stämmer med verkligheten överhuvudtaget. Mats Persson hävdade att antalet fristående kurser har ökat, vilket motiverade hans inspel och utspel. Men som Sveriges Förenade Studentkårers (SFS) ordförande Jacob Färnert konstaterade i en debattartikel i Svenska Dagbladet har i själva verket antalet studenter som går fristående kurser minskat de senaste tio åren. En minister har en kader av anställda som ska se till att uppgifterna stämmer. Nu beskriver Persson alltså det som varit en minskning som en ökning! Hur är det med faktakollen och bildningsnivån på utbildningsdepartementet? Kanske har hans medarbetare inte gått den utbildningen?

Varför inte erbjuda en fristående kurs för Mats Persson och hans medarbetare?

Utbildningsministern hävdade också att det var Socialdemokraterna som drivit igenom fler fristående kurser för att ”dölja ungdomsarbetslösheten”. Men det var fler studenter som gick fristående kurser på Jan Björklunds tid som utbildningsminister. Och detta är fakta. Det här sättet att förenkla intill det oseriösas och osakligas gräns är – och det smärtar att behöva skriva det – ett kännetecken i all politisk populism.

Jag ska erkänna att jag är något av part i målet. Mina högre studier börjande med en fristående kurs i statskunskap på Lunds universitet. Jag läste 20 poäng på distans under ett år samtidigt som jag bodde kvar och jobbade heltid i Halmstad. Jag åkte ned över helger för föreläsningar och tentor. För mig blev det en inträdesbiljett till det akademiska. Vilket var ett stort och inte självklart steg. De första föreläsningarna är fortfarande ett varmt minne. Jag mötte ett annat språk. Och en stor brunn av kunskap som jag fick och kunde ta del av. Utan den möjligheten hade jag kanske inte tagit steget in i den akademiska världen. Det blev inte mer statskunskap. Men jag är mycket tacksam för den där kursen, för den var en bildande och upplysande kurs om politik och samhälle som jag haft stor nytta av. Sedermera satte jag ihop en färdig examen inom ramen Samhällsvetarlinjen, men med fokus på ekonomi. Jag läste 20 poäng i historia på kvällstid ett år vid sidan om de där kurserna jag gick på dagtid. Det var en fristående kurs.

Andreas Johansson Heinö, förläggare vid Timbros förlag, återger en liknande historia i Dagens Nyheter: ”Alla dessa onödiga kurser i humaniora – inte visste jag att de var livet”. Han skriver att Mats Persson ”blottlägger en bildningsföraktande populism”. Hårda ord för att komma från Timbro. Men dessvärre sanna. Och det är många som har haft invändningar mot Perssons utspel. Johansson Heinö slår ett slag för en bredare syn på kunskap, bildning och utbildning. Men han gör det nedtonat och sakligt, och skriver avslutningsvis: ”Låt utbildningsminister stå ensam kvar i gyttjan”. Det finns uppenbarligen en spricka i borgerligheten som har att göra med synen på bildning och populism.

Men å andra sidan. Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch tycker visserligen att det är fel att ge sig på det faktiska kursutbudet, som Persson ägnar sig åt. Men hans lösning är mer marknad. Till att börja med tycker han att studenterna ska betala sin utbildning själva. Det är i varje fall för mycket bidrag och subventionerade lån (som man nota bene betalar tillbaka). För den här delen av borgerligheten löses alla problem om staten drar sig tillbaka. Bildnings- och utbildningspolitiken avpolitiseras och marknadiseras fullt ut.

Dataspel en viktig näring

Jag noterar att Mats Persson har doktorerat i ekonomisk historia i Lund, där jag själv slog ner mina pålar under några år. Jag avbröt forskarutbildningen för ett liv som journalist och skribent. Jag undrar om det också kan handla om att Mats Persson har en mer strikt syn på vad ett universitet ska vara och kunskap egentligen är, att den bör skalas ned till de klassiska ämnena och disciplinerna.

Det är lätt att ironisera över vissa av rubrikerna på fristående kurser som exempelvis kurser om öl- och vinkunskap. Fast här finns en koppling till restaurang- och besöksnäringen, som också genererar jobb, företag och intäkter. Precis som ingenjörer, vilka Persson uppenbarligen har ett gott öga till. Dataspel är för de flesta en hobby. Men i Skövde har dataspelsföretagen blivit en mycket viktig näring, understödda av utbildningar på högskolan i Skövde. För att ta ett exempel.

Många företrädare för de klassiska akademiska disciplinerna ser ner på eller är kritiska till en del av de nya utbildningar som tillkommit när högskolesystemet och universiteten byggts ut. Och det har onekligen lett till en breddning av kursutbudet i den högre utbildningen. Många av de här kurserna stärker människors möjligheter på arbetsmarknaden. En del på de klassiska lärosätena har också varit kritiska till de nya högskolor och universitet som etablerats runt om i landet. I stället borde Lund och Uppsala ha fått dessa ekonomiska resurser, har man hört från det hållet.

En annan beståndsdel, eller bakgrundskonflikt, är att Liberalerna under perioder varit på korståg mot ”flummet”. Den tidigare partiledaren Jan Björklund var särskilt kritisk till ”1968 års idéer”, en kritik som varit en central beståndsdel i den konservativa motrörelse som nu verkligen fått luft under vingarna. Jag som gick i skolan de där åren efter 1968 minns inte så mycket av den där flumskolan. Det var några grupparbeten på gymnasiet men inte så mycket mer. Det var mest katederundervisning, som ”flummarna” ju gick till storms emot. Men mytbildningen tar ibland över den verkliga verkligheten. När tiden gått och elden falnat är det som om dimridåerna producerar en bild av verkligheten, som mycket väl kan bli förenklad och missvisande. Men de där myterna kan spela en viktig roll i sin politiska samtid. Det gäller också den här debatten om Mats Perssons kritik mot de fristående kurserna.

En smula oliberalt

Här finns också en koppling till Liberalernas eller i varje fall Jan Björklunds begränsande syn på vad utbildning borde vara. På den tiden motsatte sig Björklund att de tvååriga linjerna skulle förlängas och ge behörighet för utbildningar på högskolenivå. Tanken var att göra det möjligt att senare läsa vidare, även för de som hade gått en praktisk utbildning. Det var en beståndsdel i det livslånga lärandet, vilket onekligen är allt viktigare när jobben förändras och ibland försvinner i en allt snabbare takt. Men Jan Björklund var emot. Man kan tycka att det var en smula oliberalt och otidsenligt. Budskapet var ju: ”bli vid din läst” i en tid där framtiden kommer att förutsätta att allt fler får välja en ny väg i livet och arbetslivet. Björklunds syn på utbildningen var att bevara skolan som en tidig sorteringsmekanism, som stängde livsmöjligheterna och valalternativen senare i livet.

I det perspektivet blir Mats Perssons utespel inte så ologiskt. Han är ju också i grund botten Jan Björklunds arvtagare, åtminstone när det gäller utbildning. I grund och botten handlar det om synen på bildningen och utbildningen och vem den är till för. Eller som Ida Östenberg skrev i Dagens Nyheter: ”Hur kan Liberalerna fortfarande kalla sig ett bildningsparti?”

Men nu laddas Liberalernas utbildningspolitik med kulturkriget. Då blir liberaler som Mats Persson allt mer av Tidöpartister. Det märks i kritiken mot fristående ”hobbykurser”.  Och när stödet till folkbildningen och det civila samhället skärs ned. Mats Persson vill också undersöka förekomsten av ”woke” på universiteten. Detta är bara början. Snart kommer väl nästa påhopp på folkbildningen. Låt mig spekulera. Den lär handla om ytterligare misstänkliggörande mot det muslimska studieförbundet Ibn Rushd, trots att Folkbildningsrådet slår fast att det efter flera granskningar inte finns några skäl till kritik mot hur pengarna används. Men frågan om fristående kurser visar att det inte alltid är så viktigt hur det egentligen förhåller sig. Symbolvärdet blir viktigare än faktaunderlaget. Det är väl lika bra att Liberalerna byter namn igen. Och det finns väl bara ett alternativ: Tidöpartiet.

Håkan A Bengtsson, VD för Arenagruppen