Sveriges kulturliv har nedmonterats mer och mer. Nu behövs en rejäl ambitionshöjning, skriver Christian Hårleman.
För femtio eller sextio år sedan hade Sverige betydligt fler internationellt uppskattade kulturpersonligheter än idag. Ingmar Bergman förstås, men även namn som Pontus Hultén, Carl Fredrik Reuterswärd, Per Olov Enquist, Tomas Tranströmer och givetvis – Abba.
Där är vi inte idag, även om Ruben Östlund skördar framgångar och Robyn är en miljonsäljande världsartist. Frågan är, om vi inte på kulturområdet – som i fotboll – snart kommer att räknas som en C-nation.
Tillbakagången är inte mindre märkbar om man anlägger ett inhemskt perspektiv. Nedläggningen av kultursidor och det minskade antalet recensioner i tidningarna är bara ett av många uttryck för bortträngning av kvalitetskulturen.
Det är knappast förvånande att dessa trender och mönster har lett till att kulturen försvagats.
Ett inte helt nytt fenomen är att kommersiell musik och tv-underhållning bevakas mer än på låt oss säga 90-talet. Professorer, docenter och andra lärda har dock en fristad i Svenska Dagbladet, där de i avdelningen ”Under strecket” kan breda ut sig om sådant som inte tas upp på Dagens Nyheters trendkänsliga kultursidor.
Vad beror detta på? Några trender och mönster som har påverkat utvecklingen är evidenta:
- Kommersialiseringen, som kritiserades hårt på 60- och 70-talet, diskuteras förvånansvärt lite idag, trots att den gått fram som en ångvält och har förändrat hela samhället.
- Politiseringen, som ibland framställts som ett 70- till 00-talsfenomen, då marxisterna hade problemformuleringsprivilegiet, är inte mindre påtaglig i dagens kulturdebatt där aktörer såväl till höger som till vänster har anammat identitetspolitiken.
- Byråkratiseringen av kulturlivet var en förutsebar effekt av 60- och 70-talets kulturreformer. Den kulturella upprustningen ledde till en överetablering av myndigheter och organ som öppnade för politisk fjärr- och detaljstyrning av institutionerna och de fria grupperna (som rättade in sig i ledet).
Förhoppningsvis kommer politiseringen att minska sedan Myndigheten för kulturanalys 2021 påtalade att den konstnärliga friheten tagit skada av att principen om armlängds avstånd inte respekterats.
Mindre uppmärksammat är att:
- Identitetspolitik och en instrumentalistisk syn på kultur och utbildning har försämrat de konstnärliga utbildningarnas kvalitet. Externa perspektiv och ”analys” (påbud om normkritik, intersektionalitet och liknande) har tillmätts stor betydelse, på bekostnad av hantverkskunnande.
Lägg till detta att eleverna har bristfälliga kunskaper från skolan om sådant som förr ansågs ingå i allmänbildningen. Tacka fasen för det, när bildningsämnena nonchalerats i decennier.
Det är knappast förvånande att dessa trender och mönster har lett till att kulturen försvagats. Åtstramning på statlig, regional och kommunal nivå har därutöver medfört svårigheter att finansiera verksamheterna. Kulturintressena har, framför allt på den kommunala nivån, fått vika för behov inom kärnverksamheten.
Man kunde önska att politiken ville lyssna på human- och samhällsvetenskapernas synpunkter. Forskarna kunde i så fall upplysa de folkvalda om kulturens viktiga bidrag till samhällsutvecklingen. Men som det nu är vill i stället politikerna, som inte är speciellt kulturintresserade, tala om för forskarna vad de ska ägna sig åt.
Bekymren är med andra ord stora och ansträngningar måste göras för att vända utvecklingen. Man ska inte utesluta att regeringens framtagande av en kulturkanon kan öka intresset för kulturfrågorna, men det måste också bli en rejäl ambitionshöjning.
I den andra änden borde myndighetsstrukturen ses över. Till att börja med Statens kulturråd, som kunde bantas rejält eller rentav avskaffas.
Christian Hårleman, före detta kommunalt sakkunnig om kulturfrågor
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
