Löneskillnader För rättvisan måste vi sluta använda skattepengar för att understödja ojämställt föräldraskap.
Så länge jag kan minnas har löneskillnaden mellan kvinnor och män minskat med myrsteg. Det går oändligt sakta.
De senaste åren har minskningen varit mindre och mindre för att vid förra årets mätning helt stannat av. För någon vecka sedan kom Medlingsinstitutets årliga rapport som visar att lönegapet mellan män och kvinnor nu ökar. Ja, precis så – ökar. Kvinnor tjänar 90 procent av männens löner. Var tionde krona är borta i det samlade kvinnliga lönekuvertet. Även om man rensar siffrorna för utbildning, befordran och annat som påverkar kvarstår 4,8 procent i det man brukar kalla oförklarliga löneskillnad. Nej, den är inte oförklarlig. Den förklaras enkelt med exempelvis Yvonne Hirmans genussystem, alltså att när en man gör något så värderas det alltid högre.
Eller omvänt, det en kvinna gör värderas för lågt.
Allt detta beror på att vi lever i ett samhälle som värderar män som grupp högre än kvinnor som grupp
För att strö ytterligare salt i våra blödande kvinnosår, eller för att elda under vår vrede, så är lönegapet på 10 procent bara just det – lönegapet. Om man tittar på arbetsinkomsten, alltså vad man faktiskt får ut är det än värre. Lön är det överenskomna, men arbetsinkomsten det som sätts in på kontot efter att sjukfrånvaro, VAB-dagar och nedgång i arbetstid har dragits. Skillnaden i arbetsinkomst mellan kvinnor och män är 19,4 procent. Kvinnor som kollektiv går alltså miste om en femtedel av sin lön.
Allt detta beror på att vi lever i ett samhälle som värderar män som grupp högre än kvinnor som grupp – ett patriarkat. Bara så kan man felavlöna kvinnor, men också därför tar kvinnor ett större ansvar för hem och barn, vilket gör att de i högre grad är föräldralediga eller jobbar deltid. Allt detta ger arbetsgivare förväntningar på hur män respektive kvinnor ska bete sig. Det är de där så kallat förklarliga skillnaderna som är differensen mellan 90 procent av lönen och 4,8 procent som man inte kan förklara med annat än kvinnoförtryck. Även de beror alltså på förväntningar. Det är helt logiskt för en arbetsgivare att skicka en 29-årig man på en extra utbildning i stället för en lika gammal kvinna med samma meriter och arbetsuppgifter.
Detta oaktat om någon av dem någonsin kommer få barn eller hur de i så fall delar föräldraledigheten med sin partner. När det sedan ska löneförhandlas eller befordras så står han där med den extra utbildningen och ett helt logiskt och rationellt försprång.
Jaha, så hur gör vi då? Lägga oss platt för denna mäktiga maktordning som ägnar sig åt att hålla tillbaka kvinnor eller vråla? Krossa Patriarkatet tills vi blir hesa? Jag skulle förorda det sistnämnda, men ingen av dem är en säker väg till framgång. Det finns en betydligt bättre väg – delad föräldraledighet. Om pappor och mammor fick hälften av dagarna var, utan möjlighet att överlåta skulle hela föreställningen om män och kvinnor på arbetsmarknaden förändras. Det skulle inte längre vara rationellt att bedöma någon baserat på vad den har mellan benen. Som bonus skulle fler män få en bättre, djupare och egen relation med sitt lilla barn. Och viktigast av allt, det lilla barnet skulle få två lika viktiga och närvarande vuxna i sitt liv.
Svårare än så är det inte. För kvinnorna, männen och barnen – och för rättvisan så måste vi sluta använda skattepengar för att understödja ojämställt föräldraskap och där med ojämställt arbetsliv. När myrstegen har vänt till kräftgång räcker det inte med små justeringar för att vända utvecklingen. Det krävs modiga reformer. Det krävs en delad föräldraledighet.
Veronica Palm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
