“Det är ta mig fan det vackraste jag hört på år och dar”

Krönika Fotbollens kommersialisering, Leninstatyer, Dan Berglund och brittisk politik. Läs Håkans Hörna.

Varje val har sina vinnare och sina förlorare. Nya stjärnor föds. Gamla stötar avslutar sin karriär när väljarna öppnar nödutgången.

Jan Emanuel och Sara Skyttedal lämnar nu Folklistan. Men jag gissar att vi inte sett det sista av någon av dem. Jan Emanuel har ansökt om återinträde i Socialdemokraterna.  Han har sagt att han trodde på Folklistan men erkände samtidigt att han har en ”överdimensionerad självbild”, och  förklarar samtidigt att han är ganska tacksam över att inte behöva åka till Bryssel: ”Vem fan vill vara i Bryssel? Jag är hellre på Kanarieöarna”.

Socialdemokraterna lär väl knappast ge honom något förtroendeuppdrag, men lär säkert bevilja honom återinträde, är säkert inte missnöjda med att han återvänder till fadershuset. Han attraherar ju väljare partiet är i desperat behov av att vinna tillbaka. Men Sara Skyttedal? Hon brände ju möjligheterna att gå till Sverigedemokraterna, eller så sänkte Jimmie Åkesson som henne i kristdemokraterna när han berättade om hennes trevare till Sverigedemokraterna. Men i politiken är inget omöjligt. Och själv förklarade hon under EU-valvakan: ”Jag är odödlig”

Överdimensionerad självbild.

Odödliga.

Farväl till Folklistan.

Kanske kan samma sak kan sägas om Emmanuel Macron. Hans politiska projekt ledde till att de två stora maktpartierna ”Socialistpartiet” som ”Republikanerna” imploderade. Nu är Macrons politiska ”mitten”-projekt på fallrepet. I valet till nationalförsamlingen ställs han istället emot Le Pens National Samling och den Nya folkfronten, som båda ligger före Macrons ”Renässans” i opinionsmätningarna. Kombinationen socialliberalism och fiskal konservatism är inte alltid en perenn politisk planta. Den är rät svårodlad, har svår att slå rot i folkdjupet.

I Storbritannien är det konservativa Tory som är på väg ut. Efter landets stora ekonomiska problem, Brexit och en osannolik politisk cirkus pekar allt på en politisk tsunami. Tory kommer att förlora regeringsmakten. Men kan tappa så många mandat att partiet förlorar sin möjlighet att verka som en fungerade opposition och vara ett trovärdigt regeringsalternativ.

Jag säger bara: Se ”Boris Johnsons uppgång och fall” på SVT-play.

Efter detta behovs inte några komiska teveserier om politik.

Framträdande konservativa opinionsbildare har redan gett upp. En konservativ kandidat har till och med satsat pengar på att hen själv skulle förlora i sin valkrets. Och i ”The Telegraph” skriver Allister Heath att Armageddon är ”över oss” (det vill säga över det konservativa Storbritannien). Denna bibliska referens till en avgörande strid vid tidens slut mellan det onda och goda vittnar om en existentiell ångest i den brittiska högern. Som nu förlorar regeringsmakten. Särskilt som Labour och vänstern redan, enligt Heath, kontrollerar:

• universitet
• kulturen
• välgörenhetsorganisationerna
• BBC
• de flesta andra TV-bolag
• det civila samhället
• tjänstemännen i staten.
• kyrkan
• polisen
• och nu också: de stora företagen.

För vänsterns långa marsch ledde först in i den offentliga sektorn. Nu har den fortsatt in i den privata sektorn, vägen till makten över kapitalet ska ha gått genom att skaffa sig kontroll över HR-avdelningarna.

Och ovanpå allt detta kommer: woke.

Keir Starmer kommer att bli den mäktigaste premiärministern i mannaminne. Och han har ju sina ideologiska vänner i rättssystemet. Överhuset kommer att fyllas på med vänstermänniskor. Det är med andra ord grönt ljus för revolutionära förändringar. Av detta ser man inte så mycket i Labours valprogram. Och den numera marginaliserade vänstern i Labour har förstås seriösa invändningar på den punkten. Det blir inga skattehöjningar. Det är riskminimering som gäller. Labour spelar ner förväntningarna om ett radikalt politiskskifte.

Vad som händer på lite sikt är en annan femma. Men vi kan konstatera att de konservativa redan har gett upp. Och ägnar sig åt att måla fram bilden en ny enpartistat. Den yttersta dagen närmar sig. Domens dag. I så fall var det väl Tory som ledde landet i den riktningen.

Varje fotbollssommar kräver en fotbollsbok

Lagom till VM kom Aftonbladetjournalisten Simon Banks fotbollsbok ”Vem dödande min fotboll. En uppgörelse med världens mest älskade sport”. Det är en genomarbetad och seriös bok om fotbollens kommersialisering, den enorma penningrullningen och framvästen av ett globalt skådespel. Fotbollen är en fantastisk sport. Den största. Som kan vara den mest tråkiga, men också den mest oförutsägbara och dramatiska. Där någonstans ligger väl lockelsen. I kombination med att den har så många utövare.

SVT:s serie om ”Fotbollens historia” är en liten pärla och en berättelse om hur det såg ut innan pengarna blev kung i fotbollens värld. Man kan säga att allt exploderade i och med och under 1990-talets globalisering. Och förstås medialiseringen, läs tevesändningarna, av idrotten och särskilt fotbollen. Det skapade nya och stora inkomstkällor för klubbarna. Sedan kom nya pengar in i , från oligarker och oljeländerna som lyft klubbar som Chelsea, Manchester City och PSG. Som i sin tur drivit upp övergångssummorna till miljardnivåer och de bästa spelarna tillhör numera världens överklass.

Simon Banks pekar också på det nödvändiga motståndet. Det faktum att svensk fotboll har kvar 51 procent-principen, det vill säga att fotbollsföreningarna måste ha 51 procent av rösterna, är ett sådant ett hinder som utgör ett värn mot de värsta avarterna. Och Allsvenskan kanske inte är världens bästa liga. Men den är bra. Och publiktillströmningen är god.

Och när jag för ett tag sedan besökte en min ungdoms gamla fotbollsklubb var det familjedag, och vi kunde gå in gratis. Jag upptäckte att det var så många där, unga och gamla, kvinnor och män, blev jag glad. Detta är fotboll för mig. Det var verkligen en folkfest. En lördagseftermiddag på Tuvasvallen. I de öppna halländska landskapen och ljumma brisen från Kattegatt gjorde sitt till. Men jag ska erkänna att jag är glad att ungdomarna numera kan duscha i varmvatten. På min tid var det kallvatten. Men det fanns en bastu vi kunde värma oss i efteråt.

Striden om 90-talet

Bosmandomen kom förresten 1995 som öppnade upp för den fria rörligheten för spelare mellan klubbar och länder, det blev förbjudet att ha begränsningar av antalet utländska spelare i en klubb. Så fotbollen är bara ett exempel då den gamla världen förändrades, efter murens fall och i globaliseringens nya tidevarv. De gamla reglerna kvar var förstås inte hållbara. Men det som sedan hänt har förändrat fotbollen och världen.

Historien om 90-talet har länge varit ett historiskt slagfält, en strid om den moderna svenska politiska historien. På vänsterkanten är 90-talet fortsatt kontroversiell. Det handlar inte bara om det finanspolitiska ramverket, utan också om att alla partier rörde sig i liberal riktning och accepterade och bejakade globaliseringen. För att inte tala om avregleringarna och privatiseringarna, och friskolorna och vårdvalen.

Även högern har nu kastat sig in i kampen om 90-talet. I Joakim Bromas bok ”1994. Sommaren som förändrade Sverige för alltid”, är förstås Fotbolls-VM det året en sellingpoint, i varje fall för boken. Men huvudsyftet är att utnämna 1994 till det liberala märkesåret. Om 1968 var början på en radikal era, var 1994 början på den liberala eran. Så lyder budskapet. Föga förvånande.

Även DN-kultur har en artikelserie om 90-talet, en händelse som ser ut som en tanke. Här är det inte så mycket det ekonomiska ramverket eller den liberala ekonomin som står i centrum.

Däremot påminns vi om en annan liberalisering. Sommaren 1994 antar Sveriges en ny lag om registrerat partnerskap för homosexuella par som därigenom också får samma rättigheter som samkönade par. Det var Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, med stöd av hälften av de folkpartiska riksdagsledamöterna som röstade igenom förslaget mot den sittande regeringen. Moderaterna, Centern, Kristdemokraterna, Ny Demokrati och häften av folkpartisterna röstade emot. Men två unga moderata ledamöter gick emot sitt parti. Det var Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson.

Sovjetunionen blir Ryssland

1991 upplöstes Sovjetunionen. En inte oviktig förklaring till allt som hänt sedan dess. Kommunismens började rangeras ut även i de gamla kommunistpartierna i väst. Det fanns inte längre något kommunistiskt Moskva att vara lojal med. Länge såg vi mellan fingrarna och ville så gärna att Ryssland skulle bli en demokrati av vårt snitt. Den illusionen är sedan länge historia.

Men vi har även numera här i landet en och annan som är lojal med Moskva.

Vi har exempelvis riksdagsledamoten Elsa Widding, invald på ett SD-mandat, men numera politisk vilde. I interpellationsdebatt med försvarsminister Pål Jonsson uttryckte hon sig så här:

”Fru talman! Ryssland är på god väg att nå sina mål att mala ned den ukrainska armén till ingenting och att demilitarisera Ukraina”. Hon menade också att Ryssland redan våren 2022 visade att de önskade en ” en fredlig lösning bara Nato inte expanderade till Ukraina, men väst bromsade ansatserna till fred”. Båda parter (hon menar Ukraina och Ryssland, min anm) ville förhandla ”men USA och Storbritannien gick emellan och övertalade Ukraina att avbryta förhandlingarna. Det har nu kostat drygt en halv miljon ukrainska män livet”.

Ja, vad ska man säga. Alternativa fakta. I Sveriges Riksdag sitter en högerradikal ledamot som sprider rysk propaganda. Hon sattes en gång upp på Sverigedemokraterna riksdagslistan.

Och i ett annat litet universum har vi ”Svensk-ryska vänföreningen”. I ett tal på föreningens årsmöte uttryckte sig regissören Richard Turpin så här: ”Hur mycket vi än älskar freden, kriget i Ukraina och den ryska segern är av världshistorisk betydelse. Det visste nog inte Putin för två år sedan. Nu vet alla det. Med kriget i Ukraina randas en helt ny värld. Leve Ryssland.”

Trotskisterna gör en nystart

Samtidigt har ett nytt kommunistparti bildats. Det var inte igår. Det är Revolutionära kommunistiska paritet (RKP) som haft en utbildning i Varberg, understött av Leninvännen Lasse Diding som blivit förmögen på sin hotellverksamhet i Varberg. Han har sagt att han varit så framgångsrik eftersom han förstått Marx tes om profitkvotens fallande tendens och lärt sig hur han kan svetta ut vinsten ur arbetskraften.

Det är Kent Wilhelmsson som i Dagens ETC förtjänstfullt rapporterar om saken och dessutom kunde bevittna hur Diding avtäckte sin gigantiska Leninstaty på sin tomt i centrala Varberg. Allt medan de tillresta unga och nya kommunisterna skanderade ”Lenin! Lenin! Lenin!”

RKP är ett trotskistiskt parti och en avläggare och utbrytning ut Rättvisepartiet Socialisterna, en grupp som bildades i SSU på 70-talet och startade tidningen Offensiv men som sedan uteslöts eftersom dom hade ett eget hemligt parti. De så kallade ”entristerna” ville gå in i de stora arbetarpartierna och vinna över arbetarna till kommunismen och trotskismen den vägen. Leo Trotskij hyllas fortfarande av ”trottarna”. Jag har alltid betraktat trotskismens som ett politisk temperament, snarare än en konsistent ideologi, som är permanent revolutionärt.

Offensivgruppen har sedan splittrats flera gånger. Splittringar är en del av trotskismens historia. Små kan bli ännu mindre, men kanske bättre och mer rättrogna. Men få och obetydliga.

Den första föreningen i Umeå har bildat eget lokalt parti. När Rättvisepartiet socialisterna bildades ville några som önskade  återvända till Socialdemokraterna bilda ett eget. Och nu har vi också Revolutionära Kommunisters parti, som är ansluten till en av flera olika trotskistiska internationaler. Närmare bestämt IMT, International marxist tendency. Jag noterar att Anders Hjelm en av de som startade offensiv 1972 varit och talat på en av partiets konferenser. https://marxist.se/video-den-stora-gruvstrejken-50-ar/

Rättvisepartiet socialisterna har förresten bytt namn till Socialistisk alternativ. Dom kan inte längre vara så många. Kanske går dom som samma väg som Socialistiska partiet som gick in i Vänsterpartiet och där driver plattformen Socialistisk politik. Men en av de ledande i det nya partiet RKP säger däremot trosvisst: ”Den revolutionär kommunistiska internationalalen ska ta över världen. Allting börjar nu. Det här är dag ett. Det här är vårat år noll.”

Dan Berglunds liv och dikt

Dan Berglund är kanske inte allom bekant i dag. Någon kanske har sett honom uppträda med Håkan Hellström på Skandinavium.

På 1970-talet var han en stor stjärna i proggvärlden, han slog igenom med buller och brak och gjorde tre skivor i snabb takt. Han var en stor begåvning, och han första skivor var fantastiska. Särskilt den första skivan ”En järnarbetares visor” är faktiskt ett mästerverk. En Dan Andersson men tydligare vänsterprofil. Han var också med i KPML(r) och blev en viktig affischpojke för detta i huvudsak göteborgska kommunistparti. Till skillnad från andra var han själv arbetare och skrev och sjöng om arbetet och livet med en självupplevd närvarokänsla. Även om man vissa texter var mycket plakat. Man visste inte riktigt om man skulle skratta eller knyta näven. Men redan 1979 bröt han med KPML(r). Han sålde sin gitarr. Men efter ett tag fick han en ny av en kompis och tog upp musiken igen.

Men det har inte blivit så många skivor under de år som gått sedan det radikala 70-talet. Dan Berglund beskriver sig i dag inte som politisk. Men har korn på många av vår tids brännande frågor. Han är ironisk och bitsk. Men det är inga plakat. För några år sedan kom ”Allt är idioternas fel”. En utsaga det är lätta att instämma i.

I nya skivan ”Liv och dikt” känner man igen rösten och lyriken från förr. Han har finska rötter, hans mormor var krigsänka och hans pappa strid i det andra världskriget. Han skriver nu om kriget mot den bakgrunden. Han är ingen Putinvän om jag säger så.

Ocht ironiska ”Under attack” talar en missnöjd man ur folket:

Va dum jag var som trodde
Att kärnfamilj va bra

Att det bara finns två kön
Hur korkad får man va

Från stollarna i fjollträsk
Hörs ett evigt tjat

Jag måste ta mitt ansvar
Och rädda vårt klimat

Jag kör diesel, jag är hetero, jag är vit
Och därtill man

Det här kan man tolka som man vill, men så lägger han i slutet till:

Vårt centrum ligger öde
Tömt på all funktion

Min hjärna är ett utsatt område
En no go zon

Men de starkaste låtarna är ändå de självbiografiska ”Jaget och världen”, ”Du ska jämt va lika ung” och framför allt ”Resan till jobbet” där Dan Berglund vänder tillbaka till sig själv som 18-åring:

”Och jag längtar till Gitarren som jag köpte härom dan

Den är mjuk och len, den klingar fint och doftar ny gran

Och motorleden flimrar där vi rullar fram

Vi snackar om jänkarna i Vietnam

Att flytta till Stavanger, bättra på vår lön

Jobba på en oljerigg i Nordsjön

Jag har inte haft någon tjej än, jag är arton vårar ung

Sjung ni ljusa morgondagar, sjung

Finns hon som kan tänka sig ligga på min arm

Barfota i gräset sommarvarm?

Det är ta mig fan det vackraste jag hört på år och dar. Vackert och smärtsamt som livet självt, om dagarna som gått och som obevekligen går. Om Svenska Akademin hade ett pris som delas ut till gamla luggslitna trubadurer från Göteborg borde det tilldelas Dan Berglund. Men det har dom väl inte.

Håkan A Bengtsson