Kristersson har goda chanser

Även om det ser bra ut i opinionsmätningarna finns det flera faktorer som talar emot regeringsskifte. 

Det är halvtid i svensk politik. Två år till nästa val. Opinionsmätningarna ger i nuläget Magdalena Anderssons tilltänkta regeringsunderlag ett övertag.

På pappret ser det alltså bra ut för den rödgröna oppositionen. Men i politiken är en vecka en lång tid, så mycket kan hända innan nästa val.

Så det är lika bra att få det sagt. Ulf Kristersson har goda chanser att sitta kvar.

Ett skäl hänger samman med Sveriges moderna politiska historia. Sedan 1976 då Socialdemokraterna förlorade valet efter 44 år i regeringsställning har svensk politik en rytm. Och den är att regeringar tenderar att sitta i två mandatperioder. Det finns förstås undantag. Carl Bildt-regeringen mellan 1991 och 1994 fick bara en period. Men då genomgick Sverige sin värsta ekonomiska kris i modern tid, något som diskrediterade borgerligheten under många år därefter. Ledarskapet i de borgerliga partierna var också svagt, så Göran Persson dominerade den politiska scenen fram till 2006. Då hade Socialdemokraterna haft tolv år och tre mandatperioder vid makten.

Regeringen sitter kort sagt på statens kassakista

Fredrik Reinfeldt fick två mandatperioder, liksom Socialdemokraterna och Miljöpartiet, med Stefan Löfven och sedan Magdalena Andersson, som tog över stafettpinnen och statsministerposten 2021. Det är som om väljarnas tålamod numera sträcker sig över två mandatperioder. Möjligen i kombination med att den politiska energin i en regering falnar efter några år vid makten. Pressen på vår tids politiker har ökat jämfört med förr om åren. Efter åtta år som minister är de flesta tämligen utmattade.

En annan dimension som kan gynna Kristersson är att de partier som sitter i regeringen och leder departementen – och ytterst staten – också sitter på en betydande opinionsbildande makt och därigenom möjligheten att sätta dagordningen. Regeringen kan utreda frågor och komma med konkreta förslag. Och har makten att genomföra det ena och andra. Regeringen sitter kort sagt på statens kassakista. Oppositionens förslag är mest tänkta alternativ, skrivbordsprodukter skrivna i ett ständigt rinnande vatten. De är snart glömda. Vem minns oppositionens senaste budgetförslag?

Det som talar emot Ulf Kristersson är att han genom samarbetet med Sverigedemokraterna förskjutit den politiska tyngdpunkten så långt högerut, till vilket det inte finns någon motsvarighet sedan den allmänna rösträttens införande.

Många moderater ogillar samarbetet med Sverigedemokraterna. Men maktinnehavet gör att partiet sitter still i båten. Och de flesta moderata opinionsbildare som tidigare ville hålla högerpopulisterna borta är nu tysta. Fienden står liksom alltid till vänster. Det sitter i Moderaternas och många borgerliga politikers DNA.

Det är inte troligt att oppositionspartierna ingår någon formell allians innan valet

Mycket tydde på att Magdalena Andersson just av de här skälen skulle vinna valet 2022, men högerpartierna hittade en nyckel i form av generösa löften om sänkta el- och bränslepriser, och en för hushållen mindre kostsam klimatomställning. Så den nya högerkoalitionen fick en mycket knapp majoritet. Socialdemokraterna ökade sitt väljarstöd vilket i sig får betraktas som överraskande efter åtta turbulenta år vid makten. Socialdemokraterna vann inte minst nya väljare i storstäderna, varav vissa har kallats för ”Magdamoderaterna”, väljare som från djupet av sitt hjärta ogillar Sverigedemokraterna och som kanske inte heller är så bekväma med marknadsmodellerna i den offentliga sektorn.

Det här är fortsatt Ulf Kristerssons främsta huvudbry. Särskilt som Sverigedemokraterna inte kommer att nöja sig med att vara ett samarbetsparti utan kräver ministerposter efter nästa val. Med tanke på det stora väljarstöd Sverigedemokraterna har kommer Jimmie Åkesson att kunna besätta många ministerposter. Men å andra sidan: Tidöavtalet verkar inte ha avskräckt så många borgerliga liberala och konservativa väljare. Och i land efter land tar de högerradikala partierna nu plats vid maktens bord, i samarbete med andra konservativa partier.

Samtidigt består oppositionen av en splittrad skara partier, som det inte blir lätt att få ihop. Deras relativa splittring används redan i Tidöpartiernas propaganda, och detta argument kommer att återupprepas i varje debatt inför nästa val. (Den borgerliga splittringen var för övrigt ett säkert valvinnarkort under många val på Erlanders och Palmes tid.)

Det är inte troligt att oppositionspartierna ingår någon formell allians innan valet. Det hände inför 2010 års val, med känt resultat. 2010 tappade Socialdemokraterna ännu fler väljare och landade på runt 30 procent, bara marginellt bättre än Moderaterna som då nådde sitt bästa valresultat någonsin. (Även den tekniska ”samverkan” med Kommunistpartiet 1928 ledde till att Socialdemokraternas väljarstöd minskade.) 2010 anses Vänsterpartiet har spelat en avskräckande roll för många mittenväljare, och för väljare på Socialdemokraterna högerflank.

Nu gör i och för sig Vänsterpartiet allt för att tvätta bort sitt förflutna och i det nya partiprogrammet har stora delar av det marxistiska arvet rensats ut. Vänsterpartiet verkar helt fokuserade på att äntligen komma in i en regering, efter över hundra år av politiskt utanförskap. Till det här kommer Miljöpartiet med sin särskilda historia och även om partiet nu är mer förankrat till vänster nationellt drar de också väljare i den politiska mitten. Och så har vi Centerpartiet som ogillar högerpopulism men gillar sänkta skatter och fortfarande har en alltmer daterad klockartro på marknadens självläkande krafter.

Summa summarum blir det inte alldeles enkelt att få ihop de här partierna efter en valseger 2026. Liknande koalitioner i andra länder, som i Tyskland, är inte någon vidare uppmuntrande historia.

I sitt senaste budgetalternativ föreslår även Socialdemokraterna skattesänkningar, men med en annan och bättre fördelningspolitisk profil än regeringen

Magdalena Andersson spelar så här långt framför allt på säkerhet och kontinuitet, inte minst i den ekonomiska politiken. Socialdemokraterna ska vara regeringsfähiga och allmänt pålitliga. I sitt senaste budgetalternativ föreslår även Socialdemokraterna skattesänkningar, men med en annan och bättre fördelningspolitisk profil än regeringen. Kanske vill Socialdemokraterna också placera sig i mitten mellan de andra polerna i det rödgröna laget, för att kunna balansera mellan framför allt Centerpartiet och Vänsterpartiet? Magdalena Andersson ställde sig i veckan också bakom en kompromiss om det finanspolitiska ramverket, samtidigt som det finns en allt bredare konsensus om behovet av stora investeringar, där staten tar sitt ansvar. I frågor som rör brottsbekämpning och migration ligger Socialdemokraterna så nära regeringen som det överhuvudtaget är möjligt att komma. Man vill inte vara ”mjuk” och förlora fler väljare till Sverigedemokraterna. Men man verkar inte ha vunnit tillbaka några väljare heller, att döma av opinionsmätningarna, men riskerar samtidigt att förlora väljare på den andra kanten av kulturkriget.

Så vad vill oppositionen, var och en för sig och tillsammans? Det största partiet Socialdemokraterna säger sig hålla på med den största politiska förändringen av sin politik i modern tid. Det har varit ett antal så kallade arbetsgrupper som kommit med ett olika förslag, som nu ska knådas ihop till en sammanhållen politik. Något riktigt alternativ har ännu inte utmejslats. Än så länge är det mest mer av samma sak, både när det kommer till den ekonomiska politiken och i fråga om ”hårdare tag”.

Val vinns inte alltid på gårdagens eller motståndarnas spelplan. Val vinns i och för sig alltid i ett slags nödvändig balans mellan realism och idealism. Men det underlättar om det finns ett alternativ. Särskilt om det erbjuder ett hopp om en bättre framtid och bär på ett löfte om förändring. Och inte bara mer av samma sak.