Den tyska regeringskrisen har ekonomiska, geopolitiska och inhemska orsaker.
Så föll den tyska regeringskoalitionen till sist. Det var väntat. Samarbetat i den så kallade ”trafikljuskoalitionen” (rött, gult och grönt) har varit skakigt och konfliktfyllt. Det har varit tre år av interna bråk och fruktlösa politiska blockeringar.
Konflikterna har den senaste tiden blivit allt mer publika. Opinionsstödet för alla de tre regeringspartierna har minskat, vilket nog minskat kompromissviljan.
Till sist gick det inte längre. Det visade sig omöjligt att komma överens om budgeten för nästa år. Finansminister Christian Lindner, som är partiledare för liberala FDP, presenterade istället sitt eget politiska program och kritiserade öppet sina koalitionspartners. I praktiken sprängde han därigenom koalitionsregeringen.
Den socialdemokratiske kanslern Olaf Scholz motdrag var att avskeda ”sin” finansminister. Och på en presskonferens sent i onsdags tog han till sist bladet från munnen och berättade vad han tyckte om Lindner. Han beskrev honom som en person ovillig att kompromissa och en politiker som bara ser till sina egna och sitt eget partis intressen. Kompromissat, det var något Scholz sa sig tålmodigt ha ägnat sig åt under tre långa och konfliktfyllda år. Men kompromisser ligger inte för Lindner, var andemeningen i Scholz tal.
Detta är en vattendelare i tysk politik. Känslan av ett slags sammanbrott dröjer sig kvar. Kanske var det slutet på en epok.
Tyskland mer påverkat än andra
Scholz hoppas nu kunna sitta kvar och leda en minoritetsregering (vilket skulle vara något helt nytt i tysk politik) med De Gröna till januari och då via en misstroendeomröstning i förbundsdagen utlysa ett nyval i mars. Förhoppningen är väl att styra landet några månader till och få igenom lite av sin politik för att förbättra oddsen i valet. Men CDU/CSU vill få till ett val redan i januari.
Regeringens kollaps har ekonomiska, globala och inhemska orsaker. Regeringen tillträdde 2021 när pandemin fortfarande satte världen i ett slags undantagstillstånd. Sedan kom Ukrainakriget och den stora inflationskrisen. Här har Tyskland påverkats mer än andra europeiska länder. Scholz höll kort efter krigsutbrottet sitt redan historiska Zeitenwende-tal och förklarade att Tyskland nu måste rusta upp. Det handlar om betydande summor. Tyskland har också tagit emot många flyktingar från Ukraina. Och beroendet av rysk gas skapade en press på landets ekonomi och inte minst på hushållens plånböcker. Tyskland har inte heller haft någon vidare ekonomisk utveckling de senaste åren. Och nu krisar den tyska industrin. Kronjuvelen Volkswagen måste banta sin produktion och stänga ner en hel bilfabrik, för första gången någonsin. Konkurrensen från Kina är särskilt för Tyskland en stor utmaning.
Allt detta spädde på de underliggande ideologiska spänningarna mellan de tre partierna i regeringen. Historiskt har det inte varit så lätt att få ihop Socialdemokraterna och De Gröna, men de har hittat en formel för att foga samman det röda och det gröna. Men Liberalerna i FDP har rört sig bort från sin socialliberala arv. I dag är det mer av ekonomisk liberalism över partiet. Man kan säga att FDP är Tysklands enda genuint liberala parti. Partiets utveckling påminner om Liberalernas utvecklingsväg här i Sverige, med en allt smalare och inskränkt form av liberalism.
Det röda i Socialdemokraterna väcker förstås Liberalernas antisocialistiska instinkter. Och förstås är FDP:s ekonomism inte kompatibel med De grönas ekologism.
Konflikt om investeringar
Konflikterna har ställts på sin spets av frågan om hur staten ska kunna låna till investeringar. Försvaret leder till ökade statliga utgifter. De Gröna vill prioritera klimatinvesteringar. SPD vill också investera i infrastruktur och hålla uppe industrisektorn i dagens kris. Sedan handlar det förstås om Tysklands stöd till Ukraina. Som den tyska regeringen har skalat upp på sistone, och som Scholz håller fast vid. Det finns, kort sagt, ett behov av att lånefinansiera vissa investeringar.
Liberalerna i FDP har varit helt emot detta. Tyskland har också sedan länge spärrar mot skuldsättning.Den så kallande skuldbromsen är inskriven i den tyska författningen. När regeringen ville använda medel som var avsedda för att bekämpa effekterna av coronapandemin (som inte använts) till klimatomställning, då sa FDP nej. Förra året slog författningsdomstolen fast att coronapengarna inte får användas till klimatinvesteringar. Det blev FDP:s linje to the bitter end. De gröna och Socialdemokraterna vill revidera regelverket och lätta på skuldbromsen. Och många argumenterar också för en mer expansiv syn på lånefinansiering. Den debatten är alltså inte bara svensk utan förs i många europeiska länder. Men FDP och finansminister Christian Lindner satte alltså hälarna i backen. Det blev början på slutet för trafikljusregeringen. Många liberala partier har blivit dogmatiska och allt mindre pragmatiska på sistone.
Missnöjet med regeringen är samtidigt rekordhögt. De ekonomiska umbärandena och Ukrainakriget har understött kritiken mot regeringen. Kritiken mot invandringen är utbredd. Men förtroendet för regeringen har också försämrats av att regeringen i praktiken varit handlingsförlamad. Det har ju gått dåligt för alla de tre partierna i den tidigare regeringen. Samtidigt har högerradikala Alternative für Deutschland (AfD)och Sahra Wagenknechts nya vänster-nationalistiska-konservativa parti (BSW) gått fram med stora steg. Sämst ser det ut att gå för FDP, som skulle åka ut ur Förbundsdagen om dagens opinionssiffror står sig när det blir val. Det hände förresten redan för ett decennium sedan då FDP hade bildat en koalition med CDU och Angela Merkel.
Då var Christian Lindner partisekreterare. Han vill nog inte uppleva samma sak igen, särskilt som han nu är partiledare. Vilket inte gör hans agerande mer tilltalande. Men man kan förstås se logiken bakom Liberalernas tuffa strategi. Men det kanske inte räddar FDP kvar i förbundsdagen. Men det sänkte trafikljusregeringen.
Det här är dåliga nyheter för EU i dessa oroliga tider. Tyskland har varit ett stabiliserande ankare i EU. Tillsammans med Frankrike har Tyskland varit den centrala och stabila axeln i EU. Nu ritas spelplanen om i båda länderna och den politiska framtiden är mycket oviss.
Oavsett om det blir val i januari eller mars lär CDU/CSU blir största parti och bilda regering. Men med vem? Det lär inte räcka med De gröna. Blir den en ny stor koalition med Socialdemokraterna SPD? I så fall kommer de att ha knappt 50 procent, om ens det. Eller kommer CDU att vända sig till högerut till högerextrema Alternative für Deutschland?
Det är i så falla en talande bild av det nya normala, på andra sidan Atlanten och här i Europa.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
