För motsvarande 4 600 miljarder kr vill den amerikanska regeringen köpa upp usla lån av sina banker. Tänk på den siffran en stund. Vad skulle man kunna göra med så mycket pengar?
Investera i de broar i USA som håller på att rasa. Sjukförsäkring åt alla. Bygga snabbtåg, så vi slipper flyga. Mer kapital till entreprenörer som utvecklar ny och nödvändig klimatteknik. Listan kan bli nästan oändlig. För behoven är oändliga. Men dessvärre lever vi i något som vi skulle kunna kalla för slöseriets ekonomi.
På världens finansmarknader finns hur mycket pengar som helst. Men de pengarna flyttas för det mesta bara runt, används till att göra de rika rikare, men sällan till att fylla långsiktiga behov.
Jamen, säger någon, kapitalet skapar tillväxt, och därmed också jobb och välstånd. Och så kan det ju vara ibland. Men det finns ett pris. I en ohämmad finansiell ekonomi växer klyftorna dramatiskt. Ett annat pris är att med oreglerade finansmarknader följer kostsamma kriser för skattebetalarna, den ena efter den andra.
1987 var det den svarta måndagen på världens börser, och samma år blev det bankkris i Norge. 1989 föll amerikanska sparbanksrörelsen ihop, och två år senare fick Sverige sitt bankhaveri. 1994 kom Mexicokrisen och den kaliforniska kommunen Orange County gick i konkurs. 1995 föll Barings Bank. 1998 var det turbulens i Ryssland och Japan. 2000 sprack IT-bubblan och året därpå kom Enron-skandalen. Många kriser är det. Någon borde sätta sig ner och försöka göra en kalkyl: vad har fria kapitalmarknader betytt för tillväxten, minus vad excesserna kostat?
Med de över 700 sparbanker som måste räddas av staten i slutet av 80-talet, grundlades dagens svårartade amerikanska budgetunderskott. Det var ändå småsummor då, jämfört med finansminister Henry Paulssons stora plan idag. Med ännu större underskott blir det inte en cent över i USA:s federala budget till infrastruktur, sociala reformer och andra stora behov.
Budgeten är ett korthus, som hittills klarat sig, eftersom man varje dag får ett inflöde av kapital från Kina och Japan via amerikanska statspapper. Men den dag man slutar köpa dem, vad händer då?
USA har levt på lånad tid med lånade pengar. Slöseriets ekonomi har egentligen nått vägs ände, men slöseriet fortsätter. "Cash for trash", som Paulsons plan kallats, blir nog av, men kommer förmodligen inte att räcka. Bankirerna har sitt på det torra, men vargatider väntar för alla andra. Kommer demokratin att klara det som väntar?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
