Jag har kommit till San Miguel Ixtahuacán i Guatemala för att göra filmade intervjuer med människor som drabbats av gruvdriften och dess sociopolitiska och miljömässiga konsekvenser. Svenska folket har en stark koppling till guldgruvan Marlin eftersom den ägs av kanadensiska Goldcorp som svenska AP-fonderna har investerat en kvarts miljard kronor i.
Marlingruvan står för 16 procent av Goldcorps verksamhet och utgör därför en central del av företagets ekonomi. Gruvan och relationen till Sverige är kontroversiella eftersom företagets sju år i området präglats av anklagelser om miljöförstöring, inskränkningar av organisationsfriheten, misshandel, mord och sjukdomar. Internationella organ som den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter ställde 2010 krav på att gruvan skulle stängas.
2011 la några av Goldcorps egna aktieägare fram en resolution med samma krav, vilket 36 internationella organisationer ställde sig bakom. Svenska AP-fonderna valde att rösta emot. AP-fondernas återkommande svar på kritiken är att de använder sitt inflytande för att påverka inifrån.
Första natten är kall och jag är nöjd med min nya fleecejacka. Jag vaknar tidigt och Javier kommer vid nio för att hämta upp mig på sin motorcykel. Vi åker på bergsryggar och på sluttningar, hela tiden omgivna av andra höga berg. Förbi oss susar små affärer, kyrkor, kossor och människor.
Avstånden är stora men alla känner alla och Javier hälsar antingen genom att tuta eller med tillrop i farten. Första personen vi möter träffar vi vid hennes mammas hus. Personens man jobbar vid gruvan och skulle inte uppskatta en intervju. Hon säger att hon gärna kan vara med på svensk tv eller i svensk tidning men hennes namn ska inte hamna på internet.
Personen vi träffar säger att hon inte har något gott att säga om gruvan och att många har vänt sig mot henne för att hon talar kritiskt. En släkting har mordhotat henne och hon har blivit förföljd av en okänd man på vägen utanför huset. Hon återkommer flera gånger till att fåglarna slutat sjunga där vid gården, på den mark som gruvbolaget utan att fråga tagit från henne. På motorcykeln på vägen från mötet vid huset säger Javier att hennes ovilja att hamna på internet inte har att göra med rädsla för repressalier, som jag trodde, utan med att en annan kvinna som tidigare blivit intervjuad om gruvan kanske skulle bli avundsjuk på uppmärksamheten som kvinnan vi har träffat skulle kunna få.
En bit av vägen vi åker på är lagd för gruvtransporten. Den är asfalterad och underhållen. Don Felipe bor med sin familj vid bergskammen utmed gruvan.
– De kommer hit och försöker tvinga mig att sälja min mark. En gång kom de för att binda mig och ta mig till fängelset. Jag är inte rik men den mark jag brukar ger min familj mat. Nu utvinner de under oss. De säger att det är rätt åt oss om vi dränks till slut eftersom vi vägrar sälja. Jag vet inte om jag kommer att vara med då men jag fruktar att mina barn eller mina barnbarn kommer behöva uppleva det”, berättar han.
Vi åker vidare på de steniga vägarna mot Doña Diodora. Vi stannar upp för att köpa något att äta i en liten affär vid ett av de samhällen där nästan alla jobbar för gruvbolaget. Barnen i affären fnissar och viskar när de ser oss. En äldre man blänger från ett hörn. Javier dricker snabbt upp sin Coca Cola. Han säger att människorna här inte tycker om oss. Vi åker vidare.
För att komma ner på bergssluttningen där Doña Diodora vaktar sina kossor passerar man hennes hus. Två mellanstora vakthundar springer skällande emot oss.
Doña Diodora är en äldre kvinna. Två gånger har gruvarbetarna försökt att döda henne eftersom hon vägrar sälja den mark som hon föddes på och fått ärva av sina föräldrar. Trots att spanskan inte är hennes modersmål ramlar orden ur hennes mun. ”Första gången kom de förbi med machete och skulle hugga huvudet av mig men då började min dotter som låg i sängen bredvid mig att skrika och de försvann. En kväll några dagar senare kom två män förbi och frågade om kaffe. Jag gick in i huset, när jag sen kom ut med två koppar kaffe i handen sköt de mig i ögat. Se mitt öga. Kära Gud, de opererade mitt huvud, allt på grund av de där satans gruvarbetarna.”
Doña Diodora plockar ut sitt porslinsöga. Tårarna rinner från det intakta ögat och från hålet efter skottet.
”Men jag står fast som en pinne, vart ska jag annars ta vägen? Säg till de där människorna med investeringar att plocka bort pengarna och skicka tillbaka företaget dit det kom ifrån, där kan de fortsätta.” De två kaffekopparna som Doña Diodora skulle ge till herrarna när hon blev skjuten hänger i trädet ovanför platsen där hon blev liggande.
Sedan gruvdriften började har det öppnats 80 nya cantinas i byn, små barer med plastbord och stolar där man säljer öl och sockerrörsspriten aguardiente. Innan fanns det fyra. Våldet har successivt ökat, prostitutionen, rånen och misshandeln.
Nästa morgon knackar någon på tidigt. Först tänker jag inte släppa in mannen eftersom Javier inte kommit än men mellan springorna i dörren ser jag att han håller i en käpp av typ ”bastón de mando”. Jag ber om ursäkt för min misstänksamhet och låser upp porten. Käppen med inskriptioner och tofs är en traditionell symbol för auktoritet hos olika ursprungsfolk, vanlig i många central- och sydamerikanska länder.
Det är Javiers idé att jag ska göra en intervju med denna äldre herre eftersom han representerar den traditionella ledningen för folket mam i regionen. Don Arcadio säger att lagen och kommunen är köpt av gruvbolaget. ”Det finns ingen lag för oss. Ingen frågade oss om vad vi tyckte när gruvan skulle komma, de lurade oss och gjorde bara affärer med borgmästaren.” Don Arcadio håller hårt i sin bastón de mando. ”Respekten för de traditionella mam-auktoriteterna har minskat. En sån här käpp betyder inte nåt för folk längre, annat var det innan gruvan.”
Javier skjutsar mig för att jag ska få filma Marlingruvan. Jag noterar att ju längre tid in i mitt besök jag kommer desto snabbare kör Javier på sin motorcykel. Han är rädd för hundar och för gruvarbetare.
Vi lyckas köra nästan ända fram till kanten på gruvan. Sista biten går vi. Jag börjar filma men undrar var själva hålet är, hade alltid föreställt mig en gruvingång som de man ser på film. Det här är en enorm grop i ett före detta berg, rätt ner, urgröpt, öppen. Javier verkar mycket nöjd: ”Vakterna är säkert lediga i dag, det är lördag.”
Utmed vägen tillbaka går en man med hatt, han riktar sin mobilkamera mot oss och filmar när vi kör förbi. Javier hälsar i farten. Jag frågar varför han hälsar när han vet att mannen antagligen vill honom illa. ”Om jag inte hälsar tycker de att jag är otrevlig. Här hälsar man, det bara är så.”
På kvällen gör jag en intervju med Don Lorenzo som arbetar som lokal sheriff i San Miguel Ixtahuacán. Han ligger i en rättsprocess mot några gruvarbetare eftersom de misshandlat honom och några andra som uttalat sig kritiskt mot gruvan. Don Lorenzo säger att borgmästaren för tolv år sedan hävdat att det nya projektet var en blomindustri. ”Vi blev förda bakom ljuset och nu är konflikten mycket allvarlig. Många känner sig rädda för att uttala sig, andra för att de känner sig pressade att sälja. Konflikten har skapat stor splittring till och med inom många familjer.”
Det värsta, säger Don Lorenzo, är att de utvinner mineralerna under folks fötter och inte kan de göra något eftersom gruvan och borgmästaren säger att staten äger allt som finns under marken.
Sara Murillo Cortes är frilansjournalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
