Dags för Rickard Klerfors och Hjärta till hjärta att sluta motarbeta de rumäner som tagit fattigdomsbekämpningen i egna händer, skriver Aaron Israelsson, gatutidningsentreprenör i Rumänien, i en replik.
Rickard Klerfors, från Hjärta till hjärta, påstår att jag vitmålar tiggeriet i min krönika i Dagens Arena. Han har alldeles uppenbart läst mig slarvigt.
Låt mig därför tydliggöra: Jag menar att tiggeriet är en konsekvens av en skev maktrelation.
Det är därför jag bidragit till att skapa jobb för ungefär 500 rumänska och bulgariska romer på gatutidningen Faktum i Sverige. Det är därför jag nu har flyttat till Rumänien för att oavlönad försöka skapa samma typ av jobb här.
Däremot inser jag att tiggeriet i dagens EU ofta är det enda sättet för fattiga romer från de fattigaste medlemsländerna att försörja sig.
Därför försvarar jag dem som tigger. Därför har jag svårt för hjälporganisationer som Hjärta till hjärta, som håller hög svansföring i den svenska debatten och aldrig förpassar ett tillfälle att angripa tiggarna, men vars resultat på plats i Rumänien är skrattretande magert: en handfull jobb på två år.
Jag kan förstå att det biståndsindustriella komplexet känner sig hotat av konkurrensen när de fattiga tar sina öden i egna händer och migrerar till rikare länder för att försörja sig.
Hjärta till hjärta säger sig ha investerat 300 000 kronor i Rumänien de senaste två åren och påstår vidare att detta ska ha genererat åtta miljoner kronor.
Som en jämförelse tror man att det finns minst 5 000 tiggare i Sverige, som på en dag ‒ enligt de lägsta uppskattningarna ‒ drar in 70 kronor vardera. På en dag har de då samlat in 350 000 kronor och på en månad nästan två miljoner mer än vad Hjärta till hjärta påstår sig ha bidragit till under de senaste åren.
Dessa pengar går inte bara till överlevnad för dagen utan investeras ofta i framtiden: hus och utbildning för barnen. Det avfärdar Klerfors som “kortsiktiga, till stor del materiella förbättringar”.
Hjärta till hjärta skäms inte ens för att i gatubilden konkurrera med tiggarna. På Drottninggatan i Stockholm ställde de nyligen ut krukor med budskapet: “Vill du hjälpa en tiggare? Skänk pengar till oss.”
Klerfors drar sig heller inte för att använda polisens aktuella rapport om tiggeriet för att hamra in föreställningen om att tiggarna är offer för människohandel, trots att rapporten ‒ liksom samtliga tidigare studier ‒ bekräftar att trafficking är ett marginellt fenomen inom tiggeri.
De hundratals tiggare jag pratat med säger nästan undantagslöst att de tigger för att deras barn ska slippa. Ändå tror sig Klerfors veta bättre: “Tiggeriet förekommer över flera generationer.” Över hur många generationer kan de okända forskare Klerfors hänvisar till ha studerat effekterna av de tiggarresor som pågått i tio till tjugo år?
En sak har Klerfors rätt i. Många av de barn som lämnas kvar i Rumänien far illa och lämnar skolan när föräldrarna tigger utomlands. Synd då att Rickard Klerfors angriper de romska EU-migranternas barns rätt till skolgång i Sverige. Erfarenheter från Spanien och Italien visar att skolnärvaron för migrerade romers barn är mycket hög.
Fattigdomsmigranter globalt uppskattas tiodubbla sin levnadsstandard och deras barn fördubblar sin skolgång. Allt pekar på att detta gäller även EU-migrerade romer.
Innan Klerfors och Hjärta till hjärta kan trumfa det erbjudandet tycker jag att de ska sluta motarbeta de fattiga som tagit fattigdomsbekämpningen i egna händer.
Aaron Israelson, gatutidningsentreprenör i Rumänien
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
