I Expressens artikelserie “Därför kommer tiggarna” syns bara de som kommer tillbaka till Rumänien barskrapade. Själv har jag mött personer som med hjälp av pengar från tiggeri kunnat skapa ett helt nytt liv, skriver Aaron Israelson.
Inte sedan de vidriga förhållandena på Rumäniens barnhem uppdagades på 90-talet har landet fått så mycket uppmärksamhet i svenska medier som nu.
Överlevarna från barnhemmen har vuxit upp och fått egna barn. De allra flesta bor kvar i kloakerna under Bukarests centralstation, Gara de Nord.
Expressens reporter Magda Gad har mött dem. Hon har också tillbringat sju veckor i Europas sannolikt mest miserabla ghetto ‒ Ferentari. Expressen kallar artikelserien “Därför kommer tiggarna”. Men från Ferentari och tunnlarna under Gara de Nord kommer inga tiggare. Däremot hade Expressen aldrig dragit dit om inte tiggarna hade varit i Sverige.
Utan de omedvetna aktivister som sitter utanför våra Ica-butiker hade de rumänska romernas situation fortsatt varit en svart fläck på kartan.
Men den fråga Expressen anser sig ge ett svar på ‒ “varför kommer tiggarna?” ‒ lämnas i stor utsträckning obesvarad.
Magda Gad har ägnat mycket tid åt att prata med de Ferentaribor som åker på stöldturnéer och åt missbrukarna som stannar kvar hemma, men förvånansvärt lite åt dem som åker till Sverige för att tigga. Ändå är det tydligt, när jag pratat med henne, att tiggeriet väcker en djup motvilja hos henne.
Det är lätt att förstå. Också jag har mycket svårt att hantera den skeva maktrelation som uppstår i mötet mellan den som sträcker ut en vädjande hand i hopp om några kronor och den som går förbi på väg till en dyr lunch på stan.
Men nog måste det finnas fördelar för tiggarna? Varför skulle de annars åka i skytteltrafik till vårt kalla land?
Därför blev jag förvånad när Magda hörde av sig på Messenger med några frågor till mig. “Du var den enda jag mötte i Rumänien som tycker att tiggeri är en bra metod”, skrev hon. Hade hon under två månaders tid i Rumänien verkligen inte träffat några tiggare som lyckats?
Själv har jag mött hundratals. Både här i Rumänien och hemma i Sverige. De har lyckats rädda sina barn från svält och sina sjuka anhöriga från döden. Många har sparat pengar och investerat dem i renoverade eller nybyggda hus, i barnens utbildning, i framtiden.
De rösterna får inte komma till tals i Expressen, som i stället endast målar i svart: de tiggare som får plats i tidningen är de som kommer tillbaka till Rumänien barskrapade och de som utnyttjats av naiva eller skrupellösa svenskar.
I Expressens rumänska partnerpublikation, Libertatea, skruvas allt ännu ett varv. Här beskrivs tiggeriet i Sverige kort och gott som ett snabbspår till slaveri.
När jag möter Libertateas chefredaktör, Cătălin Alistari, i Expressen TV:s livestudio i Bukarest uttrycker han förvåning över att hans reporter, som varit utlånad till Expressen, inte hittat några tecken på att tiggeriet är organiserat av kriminella nätverk i Sverige.
Han medger att det är fördomsfullt av honom. Kort därpå konstaterar han att samma brist på kriminell organisering uppdagades i Italien och Spanien några år tidigare. Frågan är om fördomen dog denna gång, eller om den återkommer när tiggarna drar till ett nytt land?
Frågan är om vi verkligen blev så mycket klokare av Expressens rapportering? Om vi lärt oss förstå varför tiggarna kommer?
Mina svar på Magdas frågor om fördelarna med tiggeri blev aldrig publicerade. De fick inte plats. I stället fick hjälporganisationen Hjärta till hjärta bre ut sig. De har skapat fem jobb i Rumänien. Att det inte blev fler skyller de på tiggeriet. En något hjärtlös konkurrent till de mest utsatta, kan man tänka om dessa “hjälpare”. Och kontraproduktiv.
För om inte tiggarna hade varit i Sverige hade Hjärta till hjärta knappast fått några pengar till sina fem jobb. Och ingen reporter från Expressen hade åkt ner för att låta dem beklaga sig.
De fattiga romer som tagit fattigdomsbekämpningen i egna händer, som inte fick berätta sina historier och som vi därmed fortfarande inte riktigt förstår, biter däremot ihop och fortsätter skramla med pappmuggen i hopp om en bättre framtid.
Aaron Israelson är gatutidningsentreprenör i Bukarest, Rumänien.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
