Aaron Israelson: “I dag blir arbetslös också bostadslös”

Uteliggarna blir färre, men de hemlösa fler. Hur går ekvationen ihop och hur löser vi den? Aaron Israelson, chefredaktör på gatutidningen Faktum, räknar på utanförskapets pris.

Föredrar du att ta del av de dåliga eller goda nyheterna först?

Det spelar nu inte så stor roll; jag tänker ändå inte låta dig välja. Enligt en studie av psykologen Ann Nguyen – vid University of California, Riverside – förhåller det sig nämligen så att om man delges de goda nyheterna sist mår man bättre. Men får man å andra sidan till sig de dåliga nyheterna sist ökar sannolikheten att man agerar. Och det här är inte avsett att vara feelgood. Med den disclaimern börjar därför denna text med ljuset i slutet av tunneln:

• Antalet svenskar som tvingas sova under bar himmel, i en trappuppgång eller i ett källarförråd har minskat dramatiskt. Regeringens tak-över-huvud-garanti har fungerat.

Men det var de goda nyheterna, är jag rädd. Nu till de dåliga:

• Antalet hemlösa ökar dramatiskt. 34 000 människor saknar egen bostad, enligt Socialstyrelsens senaste kartläggning från 2011.

• Över 3 000 barn har kastats ut från sina egna hem sedan nollvisionen mot vräkningar av barnfamiljer presenterades för sex år sedan.

• Fortfarande står en dryg miljon svenskar utanför arbetsmarknaden. 62 000 personer har blivit utförsäkrade sedan de nya reglerna infördes av regeringen.

Ironiskt nog tycks det nästan som att människor i utanförskap, i samma stund som deras livssituation blev en valfråga, definierades ut från det politiska samtalet. Och nu blir utanförskapet för många av dem extremt: Sjukskriven blir utskriven och arbetslös blir bostadslös. Hemlösheten har ömsat skinn och gruppen domineras inte längre på samma sätt av missbrukande och psykiskt funktionsnedsatta män.

I Stockholm hade 77 procent av de barnfamiljer som vräktes 2008 utländsk bakgrund. I Malmö samma år hade 29 procent av de hemlösa utländskt medborgarskap och 51 procent var hemlösa på grund av ”strukturella orsaker” och inte ”egen problematik”. Det gör det ännu tydligare än tidigare att hemlösheten bara kan lösas med gemensamma politiska ansträngningar. Exemplet ”tak-över-huvudet-garantin” visar att det faktiskt går.

När vi i decembernumret presenterade Faktumindex, den första kartläggningen av utanförskapet i våra tre största städer, och rankade respektive kommuns arbete för att motverka det visade det sig emellertid också att mycket stora utmaningar återstår:

• Ingen av Sveriges tre storstäder har ordentliga bostad först-program. Modellen innebär att hemlösa får ett vanligt förstahandskontrakt på den ordinarie bostadsmarknaden och att man därefter går in med frivilliga åtgärder i form av till exempel avgiftning, rehabilitering och arbetsträning. Internationella erfarenheter visar att cirka 80 procent av de boende klarar av att behålla sina lägenheter.
• Missbruksvården bedrivs i många kommuner utan vetenskapligt stöd. Till exempel Göteborg använder i stort sett inga av de beprövade och av Socialstyrelsen rekommenderade arbetsmetoder för att bedöma och behandla missbruk.
• Socialtjänsten i de tre största städerna (och det finns ingen anledning att tro att det är bättre i mindre kommuner) ger konsekvent avslag på ansökningar om försörjningsstöd och boendestöd på sätt som strider mot Socialtjänstlagen respektive Lagen om stöd och service till funktionshindrade. Stockholm leder i antal JO-anmälningar som föranleder kritik och Göteborg är sämst på att verkställa lagstadgade beslut.

Man fortsätter placera hemlösa i boenden, på hotellhem och härbärgen. Inte sällan får kvinnor, barnfamiljer och ensamkommande flyktingbarn dela korridorer med aktiva missbrukare och kriminella. Att antalet uteliggare minskar är visserligen ett fall framåt. Men att samla dem på samma adresser, utan att ta tag i de grundläggande sociala problem som lett dem in i hemlöshet till att börja med, är att bädda för mycket större problem i framtiden. Om vi inte aktar oss riskerar det där svaga ljuset i slutet av tunneln att snart uppenbara sig som ett mötande tåg.