Vi behöver trygga rum för att se tvingande strukturer och rasistiska praktiker. Som folkbildande organisation har vi ett uppdrag där detta är kärnan, skriver Lisa Ydring Runhammar och Tanvir Mansur.
Plötsligt tystnar musiken. En hand räcks upp:
“Jag har aldrig gråtit inför så här många människor innan. Det som sagts här sätter ord på vad jag känt hela livet. Hur jag inte får vara kritisk, hur jag ska vara tacksam. Det känns fantastiskt att vi talar om det, att få veta att jag inte är ensam.”
Platsen är hjärtat av Almedalen, mellan Nyheter24:s livespelning och PR-byråernas mingel på onsdagseftermiddagen. Ett samtal i ABF:s tält mellan Somar Al Naher och Alexandra Pascalidou och temat är Tacksam för vad?
Ett samtal om när mänskliga rättigheter villkoras med tacksamhetskrav. Ett samtal som fick sitt frö av den ledare i Aftonbladet som Somar Al Naher skrev i samband med nationaldagen om hur hon inte ville ha ett diplom från en medborgarskapsceremoni utan en ursäkt.
Artikeln fick före detta migrationsminister Tobias Billström att posta en uppmärksammad facebookstatus där han tycker att Somar Al Naher borde vara tacksam. Tacksam för att ha fått asyl, över att vara svensk medborgare – ett uttalande och åsikt som delas av många, trots att asylrätten är en mänsklig sådan, fri från förväntan om tacksamhet.
Vi är hundra personer som sitter på marken vid tältet, musiken från livespelningen några meter bort får orden att drunkna men alla hör ändå. Vi anstränger oss för att höra för detta är viktigt. Detta är på riktigt.
Och när musiken tystnar händer någonting, panelsamtalet blir ett möte där vi ser varandra och lär, skrattar och gråter. Som individer och grupp. Som utsatta och allierade.
En person reser sig, tar mikrofonen, presenterar sig och delar sin berättelse, sin erfarenhet. Mikrofonen börjar vandra och varje unik berättelse vävs samman med de andra. Ord om utsatthet, ensamhet. Ord om sorg och vrede. Om kompenserande, att man behöver visa sig extra bra, extra duktig för att visa sin tacksamhet till majoritetssamhället, att se sina föräldrar slåss mot samma strukturer, om samtal som aldrig förts. Förrän nu.
Tvingande strukturer och rasistiska praktiker finns runt oss, i oss. Först i kollektivet, när vi i trygga rum delar våra berättelser och erfarenheter så synliggörs strukturerna och först då kan vi organisera oss och frigöra oss från ensamheten.
Ett sådant tryggt rum uppstod mitt i Almedalens brus, ett samtal som dröjer sig kvar. Ett samtal som omgående organiserades i en grupp på sociala medier och som lever vidare.
Som folkbildande organisation har vi ett uppdrag där detta är kärnan. Detta är vad vi kämpar för, för egenmakt och solidaritet genom mötet, samtalet, delandet av erfarenheter. Vi vill se fler möten som dessa och skapa mötesplatser där människor som utsätts för olika typer av förtryck kan få tala med varandra, i delade och separatistiska rum.
Denna gång skedde det mellan två tält i Almedalen och ingen av oss kommer glömma rösterna som hördes och hur vi bröt ny mark.
Lisa Ydring Runhammar, verksamhetsledare föreläsningsverksamheten ABF Stockholm
Tanvir Mansur, verksamhetsutvecklare ABF Stockholm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
