Ådalen är fortfarande ett sår

håkanS HÖRNA Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången blir det Ådalen för hela slanten.

I dagarna har det gått nittio år sedan dödsskotten i Ådalen. De som var med och kunde vittna är sedan länge borta, så nu får vi vända oss till de nedtecknade och inspelade berättelserna. Den yttre ramen är väldokumenterad och väl känd, den fyra månader långa arbetsmarknadskonflikten trappades successivt upp, blev explosiv när arbetsgivarna anlitade strejkbrytare och myndigheterna rekvirerade militär som monterade upp sina kulsprutor i Lunde där fem människor sköts ihjäl. Ådalen är ett sår i vår svenska historia.

När jag nu läser om Birger Normans ”Ådalen 31” från 1968 påminns jag om att det så ofta varit Eira Söderbergs död som berört mest och som särskilt uppmärksammats. Hon gick inte med i tåget, utan stod vid sidan om och tittade på när hon träffades av en rikoschett.
Boken inleds med att Birger Norman pratar med en av Eiras vänner, Majken, som var med i Lunde den där Kristi himmelfärdsdagen 14 maj 1931:

”Sätt dej Majken”, säger Birger Norman, ”och berätta om Lunde nu”.

Detta samtal sker i slutet av 1960-talet.

Majken berättar att Eira gick undan, hon ville inte titta på tåget av rädsla för att hennes bröder skulle gå främst. Hemma var alla kommunister, sade Eira.

”När tåget kom, ropade vi fram Eira, för det var inte hennes bröder som gick främst. Det var ju gamla socialdemokrater och sånt; Nordin på Hammarn och såna. Men då började dom skjuta.”

Birger skriver att Majken far opp från stolen och att hon ser och ser, ”men inte här, inte nu”.

”Det lät som när åskan börjar gå och så var det underliga ljud i luften – tsst! tsst! tsst! Lät det. Nu blev vi rädda och skulle springa, men jag hörde nån bakom mej som skrek gällt som ett djur! När jag vände mej om, såg jag att Eira hade snavat och fallit. Jag sprang tillbaka för att hjälpa opp henne, men då jag lyfte henne så stjälpte ju ögona i henne!

Dom bar opp henne till Skräddarns. I övervåningen. Hon levde då. Dom höll en spegel för munnen på henne. Edvin, en av bröderna, var där. Han slog upp ett fönster och skrek ner mot militären!

Signe och jag satt en stund i en källare som var plåtskodd.
Sen gick vi.

När vi kom till Strömsnäs, sa dom att vi inte fick gå fram till färjstället. Tant Söderberg var där och kunde se att inte Eira var med oss. Men tant Söderberg hade redan sett oss, och hon visste vad som hänt också. Men inte om Eira vad död eller levde.

`O Gud hjälp Eira!´ ropade tant Söderberg.

Då skrek Edvin, helt utom sig:

`Mamma det finns ingen Gud!´

Färjan kom och vi for tillbaka till Svanö. Alla grät på färjan. Sen när vi kommit tillbaka till ön, så kom `Bore´ från Lunde med Eira. Insvept i ett lakan. Dom hade henne på ett sofflock som dom fått låna i Lunde.”

Birger Norman skriver:

”Majken slutar.
Tystnad, som satt vi ett hus, som inte var bebott.
Långsamt börjar vi sen tala om något helt annat.”

Birger Norman härstammade själv från Svanö. Ådalen och Ångermanland var hans hembygd. Ingen hade kunnat komma människorna och händelserna lika nära som han.
Birger Norman skriver lågmält och metodiskt. Det finns inte en sanning om vad som hände när skotten föll i Lunde, framhåller han. Men vittnesmålen bidrar ändå med pusselbitar som formar ett troligt och trovärdigt mönster. Boken kan ses som en senkommen sorgeskrift, som bärs fram av ett starkt moraliskt grundackord.
Birger Normans mångfald av röster ger samtidigt en komplex bild av tiden och regionen och vad som hände där i Lunde. Det är ett journalistiskt och litterärt mästerverk, och ett unikt historiskt dokument.
Och så är det Birger Normans språk. Det sjunger mellan raderna. Birger Norman var i dess bästa mening en kritisk och reflekterande rörelseintellektuell. Med säreget politiskt och folkligt gehör – och med en egen röst och ett eget språk.

I avsnittet ”Människor kring en katastrof” ges även en bild av befälhavaren på plats, kapten Nils Mesterton, som något träder fram ur de tragiska skuggorna. Birger Norman intervjuar några soldater ur det skolkompani som skickades till Ådalen och som Mesterton beordrade att öppna eld. De var fattigpojkar som tvingades att skjuta på sina egna, och hade lika gärna kunnat gå i tåget.
Och så är det alla sår och trauman. Signe Aspholm var med Eira och Majken i Lunde. Hon blev rädd när man sköt och Eira föll:

”Skräcken slog till efteråt. När hon var hemma. När det kom riktigt nära henne, vad kulhålet genom ärmen och fickan på den nya kappan betydde. Hur nära döden hon varit. Vad hon i verkligen varit med om. Då kom den djupa rädslan, den långvariga. Det var då hon grät, det var då hon fick svårt att sova.”

Hon ville ha sin lilla röda bordslampa tänd om nätterna. Men det förbjöd hennes pappa för att inte Svanöbolagets bogserbåtar skulle navigera fel på Ångermanälven om natten.

”Det var en svår tid. Hon åkte till förhör i Härnösand och Sollefteå. Historien måste tas om. /… / Nere bland universitetsstädernas clarteister och unglitterära påfriskare var ämnet ofta Freud och psykoanalysen, med det var långt till praktiken. Den psykiska omtanken, det inre stödet, var inte påtänkt – inte i Ådalen 1931.”

Och så Oscar Berggren som nästan dog han också. Men som återhämtade sig. Ett helt år tog det för honom att komma tillbaka till järnarbetet på Väjafabriken.

”Han talar ogärna om dagen i Lunde”, konstaterar Norman.

Men han hade sina lyckliga dagar på Krimkusten när Internationella Röda Hjälpen hjälpte till med konvalescensen: ”Han solade, simmade, såg delfiner.”

I ungdomen var han syndikalist, partilös den 14 maj 1931, gick senare med i den socialdemokratiska arbetarekommunen.

Birger Norman skriver här nästan ett slags manual för en undersökande nyfiken journalistik, inte alltid så vanlig:
”Av att tala med människor lär man sig, att distanser i tiden inte är detsamma som distanser i minnet. Dessa inre landskap ligger mycket olika. Medan man talar och lyssnar, uppfattar vad människor säger, betraktar dem, kan man bli klar över att det är något helt annat man gör. Man går omkring och läser på människor som är tecken och gåtor, för sig själva, för dem som frågan och försöker tyda.
De oanträffbara kan vara hanterligare.”

Och lagom till 90-årsminnet återutges Roger Johanssons Ådalen 1931. Kampen om historien. Sociala konflikter, historiemedvetande och historiebruk. Den kom första gången för tjugo år sedan på Hjalmarson & Högbergs förlag, nu publiceras en nyutgåva i samarbete med Arenagruppens bokförlag Atlas.
Det är en fantastisk, ovanlig och bred forskningsprestation. Både om händelserna och hur bilden av Ådalen 31 har förändrats genom de politiska tidernas skiften. Roger Johansson diskuterar och beskriver hur Ådalen 31 kanske mer än någon annan enskild händelse i den moderna svenska historien banat väg för det vi kallar, eller åtminstone har kallat, den svenska modellen.

Roger Johansson berättar om ett samtal med Astrid som var gift med en av dem som dog i Lunde, Erik Bergström. Johansson hann träffa henne innan hon gick bort: ”Hon var en vacker kvinna med blixtrande ögon, snar till både skratt och tårar”, skriver han. Astrid var gravid när hennes man sköts till döds. Efter Kristi himmelsfärdshelgen skulle paret öppna en modeaffär. Erik var på väg dit den där dagen, men eftersom han var politiskt aktiv fick han höra talas om mötet på Frånö Folkets hus och tog sig dit.
Och han följde med det spontant organiserade demonstrationståget som började gå mot Lunde där strejkbrytarna – som skapat sådan upprördhet – bodde. När Erik inte kom hem blev Astrid orolig och tog sig till Lunde, men hon vågade inte gå in i boden där de döda låg:
”Jag gick hela vägen tillbaka och ville inte träffa någon”.

Livet förändrades för alltid. Modeaffären öppnades aldrig. Hennes och Eriks son kom till världen strax därpå. Under efterspelet kom hon nära en av Eira Söderbergs bröder som senare skulle bli hennes livskamrat.

Det röda Ådalen

Men tillbaka till det historiska sammanhanget och den politiska och sociala inramningen. Så många trådar leder till och genom Ådalen -31. Dödsskjutningarna är som ett vändkors mellan det gamla och nya Sverige, men det hade kunnat snurra tillbaka också.

Sverige hade 1931 under några år tagit sina första stapplande steg mot ett demokratiskt och parlamentariskt styre. Men lagen och rätten skavde fortfarande.

Den fördemokratiska ordningen dröjde på olika sätt kvar, inte minst var förhållandena på arbetsmarknaden fortfarande oreglerade och osäkra. Visserligen var decemberkompromissen 1906 början på en rättslig struktur för arbetsmarknaden, när SAF erkände föreningsrätten och LO accepterade arbetargivarnas makt på arbetsplatserna och över anställningar och avskedanden (paragraf 23, sedermera paragraf 32).

Men arbetsgivarna återföll ofta i en gammal kompromisslös hållning byggd på en förhoppning om att fackföreningarna skulle kunna kämpas ned. Det var först genom Saltsjöbadsavtalet 1938 som en förhandlingsordning kunde formaliseras och med den tog en modell så sakteliga form som gjorde det möjligt att lösa och hantera motsättningar och konflikter på arbetsmarknaden. En historisk kompromiss mellan arbete och kapital etablerades. Arbetarregeringen som tillträdde 1932 gjorde även de allra mest militanta arbetsgivarna kompromissbenägna.

1917 gick hela det socialdemokratiska partidistriktet i Ångermanland till det nya vänsterpartiet. I Gudmundrå kommunalfullmäktige fanns det då 25 vänstersocialister, samt tre ”gammelsossar” som fortfarande höll på Branting i den stora partistriden.
Den ledande vänstersocialdemokraten och riksdagsledamoten Ivar Vennerström i Ångermanland följde emellertid inte med på vänsterns resa till Moskva utan hade sitt eget vänstersocialdemokratiska parti några år innan han återvände till Socialdemokraterna, där han alltid höll sig på vänsterkanten och hade svårt för Per Albins landsfaderlighet.

1930 såg mandatfördelningen i Gudmundrå ut så här:

25 socialdemokrater

5 Sillénkommunister

3 Kilbomskommunister

3 frisinnade

2 bondeförbundare

2 högermän

Det var med andra ord tämligen rött i Ådalen.

Det var också hårda strider mellan partierna. De två kommunistpartierna konkurrerade inbördes om själarna och båda bekämpade förstås Socialdemokraterna.
Bland arbetarna var lojaliteterna ofta flytande och föränderliga. Fackförbund inom LO kunde i Ådalen ge bidrag till syndikalisterna:
”Kanske gick en hemlig sympati i dagen. Hela det fackliga och politiska livet i Ådalen har en läggning för lokal självrådighet och direkt aktion”, det fanns skäl att ”misstänka ådalsborna för att i grund och botten vara syndikalister hela bunten”, skriver Birger Norman. Det fanns inte heller så mycket av bruksorternas konservatism bland industrialisterna och träpatronerna i Ångermanland. De var mer brådstörtat lagda.

Det var med andra ord upplagt för kortslutning. En underliggande instabilitet föregick allt.

Den som läser högerpressen från regionen (och i hela landet för den delen) förstår också vilka stämningar som piskades upp på den kanten. Här stod hela näringslivets existens på spel om arbetsgivarna sökte en förlikning i lönestriden. Konflikten i Ådalen var orkestrerad av kommunister, punkt slut.
Våldsamheterna och misshandeln av strejkbrytarna i hamnen i Sandviken dagen innan skotten i Lunde bekräftade bara högerns bild av att en revolution stod för dörren om inte ordningen upprätthölls till vilket pris som helst.

Särskilt Sillénkommunisterna tog förstås tillfället i akt att ta kommandot och vinna sympatisörer i arbetarleden. Skotten i Ådalen bekräftade i någon mån också deras uppskruvade agitation. Staten hade till sist visat sitt sanna ansikte, det var en borgerlig klassapparat som ytterst upprätthölls med våld.
Konflikten trappades upp efter att ha pågått i flera månader. Sillénkommunisterna tog kommandot över begravningen och hela Kramfors när fyra av dödsoffren, bland dem Eira Söderberg, begravdes i Gudmundrå kyrka.

Militären var då hemskickad och polisen höll sig undan. Samtidigt uniformerade sig Sillénkommunisterna. Men gick också för långt i sin agitation och sitt agerande. När Sillénkommunisterna störde socialdemokratiska möten tappade de sympatier, samtidigt som Kilbomskommunisterna började närma sig Socialdemokraterna. I det långa loppet gynnade Ådalenhändelserna det folkhemska samförståndet.

Dagen efter skotten i Lunde skrev Härnösandsposten att en kommunistisk folkmassa hade beskjutit militären och försökt storma det av militären fridlysta området där strejkbrytarna förlagts. Inget av detta stämde. Demonstrationen var spontan och sattes i rörelse utan de politiska ledarnas medverkan och samlade ett brett spektrum av Ådalens arbetare. Ingen i tåget var beväpnad och inga skott avlossades mot militären. Någon stormning av det fridlysta området hade inte skett. Det var kort och gott lögn. Fake news är som bekant ingen nyhet.

Lagen och rätten

Per T Ohlsson skriver i sin bok Svensk politik om ”kommissarie Kempes hand”. Den 21 april 1917 hindrade Kempe sin överordnade från att sätta in stora polisstyrkor i ryggen på demonstrerande arbetare utanför riksdagshuset i Stockholm. Då kan Sverige ha varit nära en stor katastrof, konstaterar Ohlsson.
Hans tes är att Sveriges historia har haft många Kempe som sett till att konflikter inte urartat utan kunna biläggas genom samtal och kompromisser. Det ligger nog mycket i det.
Ådalen -31 är ett tragiskt undantag i vår historia. Flera katastrofala beslut fattades. Konflikten i sig hade hållit på i fyra långa månader. Ovanpå detta kom så det provokativa valet att anlita strejkbrytare, understött och organiserat av Svenska Arbetsgivareföreningen. Och så förstås det ödesdigra beslutet att kalla in militären.
Den 14 maj bestämde ändå landshövdingen att strejkbrytarna skulle förbjudas att jobba i Ådalen. De skulle skickas hem. Men beslutet nådde aldrig fram till demonstranterna som var på väg till Lunde, kanske på grund av en personlig försummelse eller ett missförstånd.

Så hur sammanfatta allt detta? En ålderdomlig social ordning krockade med arbetarnas krav att behandlas med värdighet och respekt. Katastrofala och ödesdigra beslut fattades av arbetsgivarna och myndigheterna. En rad olyckliga omständigheter på plats. Samt en kurir som inte gav sig i väg till demonstrationståget med budskapet att arbetarna hade vunnit åtminstone en delseger: de strejkbrytare som demonstranterna var på väg att protestera emot skulle skickas hem.

Det närmaste vi kommer en kommissarie Kempe i Ådalen är väl ungkommunisten Tore Andersson, trumpetare i den orkester som gick med i tåget. När skotten började vina blåste han instinktivt Eld upphör. Mycket tyder på att han kan ha förhindrat en ännu värre massaker. Men Tore Andersson fick inte något tack för sin insats. I stället beskylldes han för att ha brutit den militära ordergivningen. Han ska ha levt sitt liv i bitterhet, fick svårt att få jobb och bytte efternamn. Han lär ha varit mycket beläst på Marx, Engels och Lenin – och senare Mao.

Det rättsliga efterspelet bär också vittnesmål om ren och skär klassjustis. En rad journalister dömdes för saker som i dag ingår i vår självklara yttrandefrihet. Den lokale kommunistledaren Axel Nordström fick tre års fängelse. Men jag hittar inga uppgifter om att skribenten på Härnösandsposten dömdes för sina lögner.

Det mest uppseendeväckande var kanske ändå att landshövdingen Karl Stenström åtalades för att ha beslutat att skicka hem strejkbrytarna den 14 maj. Det var arbetsgivarna som stämde honom å strejkbrytarnas vägnar för ingrepp i ”arbetets frihet”. JO åtalade honom för tjänstefel. Stenström hade fått den konservativa pressen på sig och anklagades där för att relativisera rätten. Det kunde, med Birger Normans ord, aldrig vara ”fråga om att väga intressen. Rätten var en. Den representerades av Arbetsgivarföreningen”.

Kanske är detta den bakomliggande och helt fundamentala förklaringen till varför allt gick överstyr i Lunde den där dagen för nittio år sedan. Det var lagen och rätten som krockade i Ådalen 1931.

Det är också en lärdom att ta med sig in i vår tid.  Lärdomar om vad som gick fel för nittio år sedan kan inte tas för givna. Minnena måste hållas vid liv. 

Återbesök i Lunde sommaren 2020

Vi missade att åka till Svanö vid vårt besök i Ådalen förra sommaren. Det var ju där Eira Söderberg och Birger Norman växte upp. Industriepoken på ön är över. Efter hundra år lades sulfitfabriken ned 1966. Sågverksindustrin verkar också ha skattat åt förgängelsen. Det kanske bara är fråga om den ”kreativa förstörelse” som ekonomerna hävdar kännetecknar marknadsekonomin?

1950 bodde det 688 människor på Svanö. Den sista siffran jag hittar är från 2010 och då ska 73 personer varit bosatta där. Men det finns några små företag, ett elljusspår, en bagarbod och en tennisbana. Folkets Hus består än i dag. På svano.se läser jag att det ska finnas 13 föreningar på Svanö, bland annat Birger Normansällskapet. Så länge det finns människor och föreningar finns det hopp.

Det var lugnt och fridfullt vid minnesplatsen i Lunde denna soliga men kyliga dag i juli 2020. Några andra besökare parkerade också sina bilar och promenerade till minnesmärket som restes 1981. Det påminner oss om kalabaliken 1931, när militärens ridande häst stöter samman med demonstranternas fanborg.

Hamnområdet där strejkbrytarna var förlagda låg öde, det var inte fridlyst som för nittio år sedan men omgärdat av ett stängsel. En skylt informerade om att platsen var till salu för den som ville bedriva verksamhet.

Jag stannade länge vid den minnesskylt som anger platsen där Eira Söderberg träffades av militärens kulor. Sedan åkte vi vidare. Så småningom började vi tala om något helt annat.

Denna krönika skriver jag den 14 maj 2021. Trots alla lager tiden lagt över Ådalen 31 är det fortfarande ett levande och smärtsamt minne.

Håkan A Bengtsson är politisk redaktör på Dagens Arena och vd för Arenagruppen.