Nato bombar och skapar kaos. I nästa steg står europeiska ledare orubbliga i sin icke-vilja att bemöta konsekvenserna, skriver Adam Hedengren, grundare Your Middle East.
Det är hög tid att lägga ihop ett och ett: Libyen faller samman, samtidigt som närmare tusen migranter dör på Medelhavet efter att ha bordat en fallfärdig båt vid samma lands kustremsa. Hur har det kommit till detta?
Givetvis är det många faktorer som spelar in när EU:s ledare nu sätter sig ner för att handskas med flyktingkrisen. Det råder till exempel ingen tvekan om att den mest akuta situationen inte kan lösas utan aktivt deltagande från Libyens sida. Och det är i dagsläget alltmer osäkert, även om små framsteg görs mot eventuella fredssamtal mellan stridande parter i landet. För att förstå Europas ansvar i sammanhanget krävs också att vi förstår rötterna till Libyens sönderfall.
I senaste numret av tidskriften Foreign Affairs kan man läsa en analys av forskaren Alan J. Kuperman. Där gör han en övertygande analys av Natointerventionen i Libyen: en total katastrof, menar han. Enligt siffrorna han hänvisar till överdrev media brutaliteten i Qaddafis svar på rebellernas uppror. Den saudiska tv-kanalen Al Arabiya rapporterade i början av 2011 att 10 000 personer dött i stridigheterna i östra Libyen, men enligt Human Rights Watch var den korrekta siffran för de inledande dagarna i samma område 233 dödsfall.
Kuperman hävdar också att våldet var på väg att avta när NATO gick in. Qaddafi hade besegrat rebellerna på samtliga håll, förutom i kuststaden Benghazi. Från mitten av februari 2011 till mitten av mars samma år hade ”bara”, för att använda Kupermans ord, drygt 1 000 libyer dött, inklusive soldater och rebeller. Med övertygande källmaterial understryker Kuperman att den brutale Qaddafi faktiskt försökte undvika att skada civila.
Men så precis när våldsamheterna var på väg att avta kom NATO in i bilden. Enligt artikelförfattaren berodde det till stor del på att libyska expats i Schweiz, med kopplingar till rebellerna, drog igång ett mediedrev som antydde att ett folkmord stundade i Benghazi om väst inte agerade. Kuperman fastslår att detta vara nonsens och ren propaganda eftersom Qaddafi inte beordrat något blodbad i andra städer som han återvunnit. Den 17:e mars talade Qaddafi direkt till rebellstyrkorna i Benghazi: ”Lägg ner era vapen, precis som era bröder i Ajdabiya och andra platser gjorde. De la ner sina vapen och de är i säkerhet. Vi har inte jagat dem”.
Vi vet alla vad som hände sedan. Kuperman skriver: ”Libyens inbördeskrig höll på att sluta till en kostnad av enbart 1 000 människoliv. I stället har Libyen lidit omkring 10 000 ytterligare dödsfall från konflikten. NATOs insats ser med andra ord ut att ha ökat dödssiffran mer än tiofalt”. Här kan tilläggas att drygt 400 000 libyer tvingats lämna sina hem. Människorättsbrotten blir allt värre.
För den som är intresserad av resonemanget, som även innehåller en alternativ lösning, rekommenderas artikeln varmt. Men vad som är det viktiga nu är framförallt att väcka till liv en diskussion om riskerna med humanitära interventioner baserade på våld, likt den vi såg i Libyen 2011. Vad blir konsekvenserna? De blev särskilt tydliga förra helgen när omkring 900 personer drunknade på Medelhavet.
Sedan Libyen fallit samman har vi sett en kraftig ökning i flyktingströmmar därifrån. Det finns helt enkelt inte längre någon nationell samordning att tala om med följd att sårbara människor utnyttjas av kriminella gäng. Karim Bitar, expert på geopolitik i Mellanöstern, påpekar att migranterna betraktas som en handelsvara av smugglarna – det är migranterna som får ”betala priset för säkerhetsvakuumet”, säger han.
Detta hänger naturligtvis samman med de militanta rörelser som andas ny luft i regionen. Enligt Kuperman, som hänvisar till Peter Bouckaert på Human Rights Watch, har tio gånger så många vapen som ”försvann” i Somalia, Afghanistan och Irak hamnat utan kontroll i Libyen. År 2012 dök ett av dessa vapen upp i Israel-Palestina-konflikten, medan andra når Boko Haram i närliggande Nigeria. I en sådan situation bestämmer sig många för att fly. Och vem kan klandra dem? Samtidigt slår tragedierna till med våldsam kraft: tusentals flyktingar sjunker till havets botten framför våra ögon.
Så här har det alltså blivit, listan kan göras väsentligt längre. Vad flyktingkatastrofen lärt oss är att våldsaktioner av externa aktörer, oavsett syfte (för visst ville vi alla se ett Libyen post-Qaddafi), sällan genererar önskvärda effekter. Det är den bistra sanningen. I Libyens fall syns resultatet av NATO:s intervention i både ökande vapen- och människoflöden.
Men visst, man bör inte förringa grundproblemets natur; att människor tvingas på flykt. Till detta finns diverse bakomliggande drivkrafter. Det ska man vara tydlig med. Ytterligare en kärnproblematik är EU:s brist på legala vägar, för utan säkra och lagliga sätt att ta sig till Europa kommer flyktingströmmarna fortsätta. Just den insikten står dock inte i motsats till behovet av att flyktingar undviker den dödliga färden över Medelhavet, och i det avseendet utgör Libyen en räkmacka för smugglarnätverken. BBC skrev i dagarna att det blivit lukrativt att ägna sig åt människosmuggling i takt med att Libyens ekonomi kollapsar.
Så åter till den ursprungliga frågan: hur har vi kommit till detta? Tyvärr ser vi på nytt hur västmakternas interaktion med Mellanöstern och Afrika resulterar i lidande för miljontals. NATO bombar och skapar kaos, och i nästa steg står europeiska ledare orubbliga i sin icke-vilja att bemöta konsekvenserna.
Vad säger vi medborgare egentligen om det?
Adam Hedengren, grundare av den oberoende digitala plattformen www.yourmiddleeast.com.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
