På Medborgarplatsen i Stockholm väljer unga människor utan makt att använda sina kroppar för att demonstrera kostnaden för mänskligt lidande. Låt oss ge dem ett nytt liv i Sverige.
Trapporna framför Medborgarhuset i Stockholm är fyllda till bristningsgränsen. Här genomför hundratals unga afghaner sedan 6 augusti en sittstrejk, i protest mot utvisningar till ett land mitt i ett skoningslöst inbördeskrig mellan regeringsstyrkor, talibaner och IS-anslutna terrornätverk. Förra året dödades tusentals civila av bland annat improviserade sprängmedel.
En eftermiddag i augusti står plastdunkarna med vatten prydligt uppradade på en stenbänk nedanför de stora trapporna. Donerade filtar, kläder och mat tornar upp sig intill. En liten pojke, inte mer än två år, går fram och tillbaka med en gåbil. Han stannar till och plockar med några leksaker, snart kommer pappan och plockar upp honom. En annan kille i tonåren står och borstar tänderna under en vattenstråle. Protestens vardag.
Det som händer just på Medborgarplatsen i Stockholm är något unikt. Här väljer unga människor utan makt att använda sina kroppar för att demonstrera kostnaden för mänskligt lidande. Liv i Sverige eller potentiell död i Afghanistan.
De som går förbi på torget tittar nyfiket, någon ler. Men ungdomarna möts också med hat.
Häromdagen samlades personer som mobiliserats via Facebooksidan »Stå upp för Sverige« för en motdemonstration. Det uttalade syftet var att få de unga afghanerna att lämna trapporna vid Medborgarplatsen — och i förlängningen Sverige. Hatets ord slog emot de unga flyktingarna: »ut ur landet«, »jävla parasiter«, »ut med packet«.
Mittemot dem skyltas det med hjärtan, till stöd för flyktingarna på trapporna. Mänsklig solidaritet står mot mörkrets apostlar.
Under 2015 års stora flyktingkris stod Sverige för en historisk insats, genom att ta emot rekordmånga flyktingar från i synnerhet Syrien. Att andra EU-länder inte tagit sitt ansvar är en skam — varken mer eller mindre.
Mänsklig solidaritet står mot mörkrets apostlar.
Nu står vi inför ett vägskäl igen.
Vi kan inte skicka tillbaka människor till ett land där döden hovrar över vardagen som en ständig risk. Ung i Sverige, nätverket som tagit initiativ till sittstrejken, kräver att Sverige stoppar utvisningarna till Afghanistan. Det är svårt att inte sympatisera med det.
Anledningen är enkel.
Ingen väljer att fly sitt hemland. Ingen väljer att hamna i kläm mellan kuleld och granatsplitter.
Alla samhällen behöver system och en offentlig byråkrati för att styra och planera, oavsett om det gäller skola, välfärd eller asyl. Men det betyder inte att människors livsöden, till varje pris, ska inordnas i byråkratins fasta rutnät. Tvärtom.
För den som vägleds av tron på att öppna gränser har ett egenvärde är valet självklart. Det är omöjligt att inte beröras av de livsöden som nu balanserar på en knivsegg mellan hopp och förtvivlan. Låt oss ge dem ett nytt liv i Sverige. Och den lille pojken med leksakerna en framtid.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
