Afrika hotas åter av hungersnöd

Länder med politisk stabilitet klarar katastrofer bättre, det visar den svältkatastrof som riskerar att drabba stora delar av Afrika.

När jag var barn på 1970-talet var bilden av Afrika väldigt stereotyp. Jag minns svart-vita tv-bilder av extremt magra barn med uppsvällda magar och flugor som surrade kring deras uppgivna ögon.

I flera av länderna hade de vita kolonialmakterna ersatts av inhemska diktaturer. Det var Idi Amin i Uganda som satte skräck i sin befolkning och som under sina åtta år vid makten lät avrätta runt en halv miljon människor. En annan diktator, Jean-Bédel Bokassa i Centralafrikanska Republiken, åt enligt ryktena upp lik av de skolelever som han beordrat sin militär att skjuta för att de demonstrerade. I Sydafrika fanns den grymma apartheidpolitiken som tryckte ned den icke-vita majoriteten genom att göra skillnad på folk. Som jag minns det, var de allra flesta rapporteringar från Afrika under den här tiden både nedslående och förskräckande.

Sedan dess har mycket hänt och bilden av Afrika är numera tack och lov mycket mer nyanserad. Diktaturer har fallit och demokratin (även om den på sina håll är bräcklig) har vunnit mark i land efter land. Tittar man på Afrika som helhet har människor fått bättre livsvillkor, de allra flesta barn går i skolan, kvinnors rättigheter har stärkts, spridningen av hiv/aids, tuberkulos och malaria har bromsats. Enligt internationella rapporter är kontinenten, ekonomiskt sett, världens näst snabbast växande region. Mycket går helt enkelt åt rätt håll.

Men nu hotar åter hungersnöd i södra Afrika i spåren efter den värsta torka som drabbat området på över trettio år. Miljoner människor i länder i södra Afrika kan komma att påverkas av torkan som förvärrats av väderfenomenet El Niño. Torkan har drabbat stora delar av regionen, inklusive Sydafrika som är en viktig spannmålsproducent.

I Zimbabwe, där tiotusentals boskapsdjur dött, dammar torrlagts och skördar förstörts har katastroftillstånd utlysts. Men samtidigt firade president Mugabe nyligen sin 92-årsdag med parader, gatufester och konserter i ett överflöd av mat. Firandet beräknas kosta 800 000 dollar samtidigt som stora delar av befolkningen svälter.

Även Swaziland, som brukar kallas Afrikas sista absoluta monarki, har drabbats hårt av torkan. Två tredjedelar av Swazilands befolkning levde redan innan torkan under fattigdomsgränsen. Men den enväldige kungen – som varken tillåter oppositionella politiker eller fri media – väljer att öka sitt eget apanage istället för att hjälpa sin svältande befolkning.

Det blir här väldigt tydligt att länder med politisk stabilitet även klarar klimatrelaterade katastrofer som denna på ett mycket bättre sätt än andra. Kopplingen mellan utvecklad demokrati med ett starkt civilsamhälle och fattigdomsminskning är tydlig. När en naturkatastrof inträffar är naturligtvis i första läget katastrofbistånd oerhört viktig. Men långsiktigt krävs även internationellt stöd för att utveckla demokratin om ett hållbart resultat ska uppnås.

1970-talets Afrika finns gudskelov inte kvar. Men än återstår en hel del att göra.

Kajsa Lönegård, handläggare Sydafrika och Swaziland för Palmecentret