Ställ partierna till svars för den systematiska diskrimineringen. Det skriver Kitimbwa Sabuni, talesperson Afrosvenskarnas riksförbund.
Nyligen överlämnade Mångkulturellt centrum en kunskapsöversikt över afrofobi till regeringen. Där bekräftas det som Afrosvenskarnas riksförbund länge sagt gällande ekonomisk, och social marginalisering av svarta svenskar.
Det visar sig att mindre än 20 procent av svenskar födda i Afrika bor i bostadsrätt eller egnahem, medan motsvarande siffra för svenskfödda är 77 procent. Förvärvsfrekvensen för födda i Afrika ligger cirka 40 procent under den för inrikes födda och nästan 20 procent av alla afrosvenskar är fattiga att jämföra med mindre än fyra procent av inrikes födda.
Föga förvånande hör afrosvenskar till de grupper som har lägst avkastning av utbildning, förvärvsfrekvensen bland eftergymnasialt utbildade afrosvenska kvinnor är till och med lägre än för de som endast har gymnasieutbildning.
Siffror av det här slaget ses i andra länder som bevis för en alarmerande rasojämlikhet men den svenska “färgblindheten” stoppar alla analyser som framställer rasfrågor som utmaningar även för Sverige.
I stället förstås alla problem utifrån den falska dikotomin invandrare/svensk, ungefär som svarta svenskar inte är svenskar och alla problem rörande rasojämlikhet är integrationsfrågor som kan lösas med förbättrad SFI-undervisning.
Media har fokuserat på hatbrott som är den fråga i rapporten som inte utmanar den vita privilegiestrukturen. Hatbrott är förstås ett stort problem men ett ensidigt fokus på det gör att man förbiser det grundläggande problemet som är rasmaktordningen.
De flesta vita svenskar begår inte våldsamma hatbrott och kan därför lugnt friskriva sig från inblandning i afrofobifrågan, trots att de dagligen gynnas av den vita privilegiestrukturen.
Hatbrotten är bara det yttersta mest dramatiska uttrycket för svart underordning som på ett mer vardagligt plan visar sig i blickar, kommentarer och afrofobiska “skämt” som är en integrerad del av svensk kultur.
Integrationsminister, Erik Ullenhag (FP), har redan i TT avfärdat rapportens centrala slutsatser som nödvändigheten av aktiva åtgärder för att komma till rätta med negativ särbehandling av afrosvenskar.
I stället framhöll han vikten av att kämpa mot hatbrott och försökte med somalier som exempel kulturalisera afrofobin genom att göra skillnad på afrosvenskar utifrån bakgrundsland.
Trots ministerns nedslående uttalanden om rapporten han själv beställt är den ett mycket välkommet bidrag till kampen för ett jämlikt Sverige. Det kommer dock att krävas stark gräsrotsaktivism för att inte fokus ska gå från social och ekonomisk rättvisa till helt andra saker.
Vi behöver göra afrofobi till en valfråga 2014. Precis som partierna redogör för vilka åtgärder de planerar för att komma till rätta med kvinnors sociala och ekonomiska eftersatthet, som till exempel kvotering till bolagsstyrelser, behöver vi utkräva svar hur de ställer sig till kvotering med avseende på ras.
Afrofobirapporten lägger fram en rad förslag som nödvändigheten av att införa differentierad statistik som kan visa på rasojämlikhet och införande av aktiva åtgärder mot rasdiskriminering.
FN:s rasdiskrimineringskommitté pekar på samma behov i sina rekommendationer till Sverige samtidigt som den anmodar Sverige att leva upp till de åtaganden rörande människor av afrikanskt ursprung som följer av handlingsplanen från Världskonferensen mot rasism i Durban.
Nästa år inleds också FN:s internationella årtionde för människor av afrikanskt ursprung. Oavsett vilken regering som leder Sverige in i detta decennium skulle det vara önskvärt om den tillsatts efter en valrörelse där den varit tvungen att komma med klara besked om hur den ska hantera afrofobifrågan.
Kitimbwa Sabuni, talesperson Afrosvenskarnas riksförbund
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
