Att människor i Sverige i dag ska behöva känna rädsla över att demonstrera för mänskliga rättigheter är något helt oacceptabelt.
Med tårar som brände i ögonen gick jag i dag längs med Nytorps gärde. Ja, jag bor i Kärrtorp – det är nazisterna redan är fullt medvetna om. Jag grät för att jag inte kunde smälta att mina medsystrar och bröder på väg ifrån 8 mars-demonstrationen blivit knivhuggna av nazister. Jag grät för att jag försökte föreställa mig känslan att höra den nyheten om en anhörig, som just nu kämpar för sitt liv.
Och jag tänkte på att människor ska behöva känna rädsla inför att ens närstående demonstrerar för mänskliga rättigheter, i Sverige.
Jag har funderat mycket på rädsla den senaste tiden. Vad den gör med oss och hur den står i vägen för handlingskraft.
Utan att vilja erkänna det har jag under en period undvikit att gå in i skogsområdet i Kärrtorp. Det brukade vara en självklar del i mina morgonpromenader. Men sedan en ung kvinna blev attackerad och nerslagen av nazister där började jag undvika att gå in i skogen ensam. Jag tänkte på mina egna anhöriga och vad de skulle behöva höra på nyheterna. Det är så rädsla fungerar, den begränsar oss, våra handlingsutrymmen och våra liv.
Tillåt mig nu, inte minst för våra politiker, tydliggöra vad jag alltså var rädd för att stöta på under mina morgonpromenader i Stockholms söderort: Nazister. Jag upplever det inte som att våra folkvalda har förstått och ägnat en värdig stund åt att göra något åt det hot de utgör.
Vi behöver ställa oss frågan om på vilket sätt olika grupper upplevs som farliga och/eller som utsatta. Inom kriminologin har vi en klassisk diskussion om det ”ideala offret”. Huvudpoängen är att de som faller utanför mallen för de stereotyper vi upplever som utsatta sällan kommer att betraktas som ett brottsoffer oavsett vad de utsatts för; attacker av nazister till exempel.
Det är slående att överfallet i Malmö beskrivs som ett bråk mellan vänster- och högerextremister. Redan där har vi satt fingret på något väldigt centralt. Inte minst det senaste året har vi allt oftare sett människorättsaktivister och demonstranter tillskrivas just ordet ”extremister” i samband med att nazister attackerar dem. Vips har du ett urspårat bråk mellan bråkstakar, i stället för att: ”människor som demonstrerar för de mest grundläggande kraven på mänskliga rättigheter attackeras av nazister”.
I samma kriminologiska diskussion finns också den ”ideala gärningsmannen”, vilket ju stämmer väldigt bra in på nazister, som måste vara urtypen av en monstruös förövare. Eller?
Hur skulle mainstreammedia beskriva händelsen, och framför allt de utsatta, om de som attackerade till exempel var muslimer? Jag vill att samtliga folkvalda politiker, samtliga nyhetschefer på våra radio-, tv- och tidningsredaktioner ägnar fem minuter till att grundligt fundera över det. Skulle det fortfarande vara relevant att utmåla de utsatta som ”vänsterextremister”? Och exakt hur dramatisk skulle inte de kriminalpolitiska följderna bli?
Jag gissar att vi i flera veckor i sträck hade dränkts av löpsedlar, debattprogram, och i princip hela nyhetssändningar om hur farliga ”islamisterna” är och vad politiker ska göra åt saken. Jag antar att Sverigedemokraterna hade fått ett tiotal timmar i bästa sändningstid till att propagera för islamofobi.
Jag utgår också ifrån att ingen, inte en enda som blivit knivskuren, skulle bli rubricerad som en extremist i nyhetsartiklar.
Det finns en allvarlig fara i hur politiker ignorerar det högerextrema hotet, som utgör en direkt fara för många svenskars liv och säkerhet. Inte minst med tanke på att det också i Brottsförebyggande Rådets årliga hatbrottsstatistik framkommer att hatbrott med främlingsfientliga/rasistiska motiv var det i särklass vanligaste motivet under förra året.
Jag undrar hur många fler som ska behöva utsättas för högerextremisternas våld innan regeringen reagerar. Låt mig slutligen poängtera att jag numera marscherar rakt in i den där vackra skogen på mina promenader. För jag vägrar låta nazisterna tro för en enda sekund att de har vunnit. De ska aldrig skrämma mig till tystnad och de ska så fan heller få smutsa ner våra vackra grönområden med sin närvaro.
Och om jag någonsin blir attackerad av några nazister kommer jag hålla våra politiker direkt ansvariga för det.
Aida Paridad, kriminolog och journalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
