Bryt ut ansvaret för arbetsmarknaden från DO och lägg det på en ny myndighet, en Ombudsman mot diskriminering i arbetslivet, skriver Markus Furuberg, förhandlingschef och Camilla Sköld, socialpolitisk chef.
På regeringens hemsida läser vi att Sverige har världens första feministiska regering. Ett sådant åtagande förpliktar.
För en feministisk regering måste det vara en prioriterad fråga både att se till att diskrimineringslagens bestämmelser om ett aktivt likabehandlingsarbete på arbetsmarknaden fungerar och att människor som anmäler diskriminering får hjälp.
Ingemar Hamskär har i sin artikel i Dagens Arena fullständigt rätt i DO:s tillsynsarbete ligger för fäfot. Verksamheten har drivits i en helt annan riktning än som var målsättningen då riksdagen tog beslut om att skapa en sammanhållen diskrimineringslag och ersätta JämO, Homo, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och Handikappombudsmannen med en enda ombudsmannamyndighet.
Trots att det i lagstiftningssammanhang alltid ansetts att lagreglerna om det aktiva arbetet är lika viktiga som diskrimineringsförbuden har DO nedprioriterat denna centrala del av mandatet.
Granskningar av lönekartläggningar och jämställdhetsplaner görs inte längre. De farhågor för nedprioritering av jämställdhetsarbetet, som Akademikerförbundet SSR och andra fackförbund uttryckte inför reformen 2008, bemötte dåvarande regering med lugnande argument om att tillsynen över aktiva åtgärder skulle fortsätta som förut.
Det skulle rentav bli bättre. Med en samlad lag och en ny stor och stark DO skulle strategier utvecklas för att tackla diskriminering som hade samband med flera grunder samtidigt.
Hamskär anser att det bör övervägas om JämO och en jämställdhetslag bör återinrättas. Det vore som vi ser saken att backa in i framtiden. Den tiden är förbi när diskrimineringsarbetet kan organiseras efter diskrimineringsgrund. Vi instämmer dock i Hamskärs huvudbudskap – något måste göras för att lagen inte ska vara en död bokstav.
Vårt förslag är att bryta ut ansvaret för arbetsmarknaden och lägga det på en ny myndighet, en Ombudsman mot diskriminering i arbetslivet. ODA ska inte vara en anonym byråkrat utan en myndighet som syns, aktivt driver debatten om hinder på arbetsmarknaden och stödjer parterna.
Ett alternativ kan vara att, i likhet med organisationen på JO, införa en kollegial ledningsstruktur på DO. En av Ombudsmännen ska då ges ansvaret för arbetslivets diskrimineringsfrågor.
Det är en föråldrad metod att begränsa analysen till ett könsperspektiv. Kön i kombination med etnisk tillhörighet, könsidentitet, religion, sexuell läggning, funktionsnedsättning och ålder bör vara grunden för genomlysning av vilken effekt olika beslut kan leda till.
De flesta anmälningarna till DO gäller arbetslivet, där inte minst kvinnor och kvinnors arbete möts av en konsekvent värdediskriminering. Arbetsmarknaden skiljer sig också från andra sektorer genom att arbetsgivare och fackförbund tilldelats särskilda roller i arbetet mot diskriminering.
Men för att parterna ska komma framåt i detta arbete måste regeringen se till att det blir tydligare och skarpare lagregler om det aktiva likabehandlingsarbetet. Reglerna om lönekartläggningar måste skärpas. Och framförallt behöver parterna få möjlighet att med lagen som grund träffa kollektivavtal för att systematiskt arbeta tillsammans med det konkreta och arbetsplatsnära tillämpningen av reglerna.
Markus Furuberg, förhandlingschef Akademikerförbundet SSR
Camilla Sköld, socialpolitisk chef Akademikerförbundet SSR
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
