Målstyrning, detaljstyrning och vaga mål leder välfärden i fel riktning. Alternativet är att styra resurser, något som kan utveckla den nordiska modellen med produktiv rättvisa, skriver forskaren Åke Sandberg.
Som vi vet är arbete fundamentet som skapar de värden som fördelas i privat och gemensam konsumtion. En fungerande välfärd och arbetsmarknad är förutsättning för tillit och allas engagemang i ekonomins och samhällets utveckling. Men i dag är det svenska samhällskontraktet hotat på både välfärdens och arbetsmarknadens områden, med massarbetslöshet och sämre villkor i a-kassa och sjukförsäkring. Det samtidigt som vi har växande klyftor mellan dem som är innanför och utanför, och mellan dem med enkla respektive kvalificerade jobb. En politik för innovation och jämlikhet behövs nu.
I välfärden deltar vi i ett världsunikt storskaligt experiment med skattefinansierad välfärd utlagd till vinstdrivna bolag. Vi ser avigsidor och då är det dags utvärdera och ifrågasätta. Det möter hinder – för bakom experimentet ligger krafter i näringslivet som söker offentliga marknader efter varuproduktionens nedgång, och politiker som gärna avhänt sig ansvar för nedskärningar. De uppgivna motiven var att istället för byråkrati få effektivet och kvalitet, men det visar sig inte hålla. Kvar står vi med negativa fördelningseffekter och en nyliberal ideologi om individens valfrihet. Individer väljer och styr resurser med negativa effekter för likvärdigheten.
Det behövs en direkt kontroll av etablering av vinstdrivna företag i välfärden och en styrning av de resurser som går in i välfärdsverksamheterna; målstyrning och business management förslår inte.
En möjlighet är att inte tillåta vinstdrivna bolag. Då kommer skolor och vårdcentraler läggas ner säger vinstförespråkare. En övergång skulle dock ske över lång tid, framför allt på kommunal nivå, och i ordnade former, liksom övergången till privat drift. Med ett tydligt nej skulle oönskade vinstdrivkrafter och -uttag försvinna, för driftform påverkar innehåll.
Ett ja till vinstdrift kräver att ”marknadsdjuret” tämjs. En möjlig väg är vinsttak och det kan sortera bort lycksökare. Svårigheten att kontrollera vinster och skatter är dock väl känd. Det blir en dyr kapprustning mellan staten och företagens skattejurister, men ett stärkt skatteverk kan flytta fram positionerna.
Reglering av vinst bör skilja på sektorer, exempelvis innebär skola samt barn- och äldreomsorg långa, svårmätbara processer allra minst lämpade för vinstdrift. Enskilda firmor eller aktiebolags tillåtna storlek kan begränsas, vilket, liksom bättre förutsättningar för ideella organisationer, säkrar lokal mångfald (i Danmark tillåts bara en skolenhet per huvudman); fritt fram för välfärdskoncerner däremot leder till oligopol och minskad mångfald.
Vare sig vinstdrift tillåts eller ej har politikerna att i alla driftformer säkra grundbetingelser. Kan de inte säkras i en driftform får man överväga att utesluta denna:
- Kontroll av etablering genom tillståndsgivning nationellt och lokalt (jfr LO:s förslag)
- Resurstilldelning efter behov (vårdtyngd, elevgruppers sammansättning)
- Offentlighetsprincip
- Meddelarfrihet
- Lex Sarah och Lex Maria förstärkta
Givet dessa betingelser finns två sätt styra löpande verksamhet: mål eller resurser.
Målstyrning hämtad från näringslivets management har införts i kommunala enheter, så kallad NPM. Liksom privatisering innebar det ett sätt avhända sig ansvar. Målstyrning blir lätt fel. Detaljmål leder till att företag levererar just det de får betalt för och i vissa enkelt mätbara fall kan det fungera. Men får man betalt för höga betyg eller många patientbesök maximerar företaget dessa, och professionella (lärare, vårdspersonal) tvingas kompromissa med etik och brukarnas bästa. Styrning mot vaga mål som kvalitet blir lätt till vackra ord utan avsedd styreffekt.
Alternativet är att styra resurser. Det är svårare att manipulera, går att följa upp och vi vet någorlunda vilka resurser som ger kvalitet. Stark resursstyrning bör läggas fast som princip i framtidens välfärd.
Några exempel på resursstyrning i olika delar av välfärden: personaltäthet och utbildningsnivå i alla yrkeskategorier, resurser för särskilda behov, skolbibliotek, skolkök, lokalt lagad god mat, vidareutbildning, arbetsmiljö, personal- och fackligt flytande som tar tillvara kompetens, brukarinflytande, sociala krav (som inte ska begränsas mer än EU-s krav, jfr Shekarabis analys för Arena Idé), krav i samklang med kollektivavtal; tillsvidareanställningar, heltid och konkurrenskraftig lön bidrar till kontinuitet…
Marknaden, här resursstarka individers, val av utförare, ska inte avgöra resurstilldelning. Med grundbetingelser och resursstyrning som föreslås här och skärpt kontroll kan välfärd komma alla till del efter behov. Inom dessa ramar gör individer val. Då blir marknaden tjänare och inte herre. Det förutsätter att styrningen utformas så att institutioner blir nytänkande och lyhörda för brukares behov och personalens kunskaper Det bör ses som en lockande utmaning.
Då kan välfärden ge var och en förutsättningar att fritt förverkliga sina drömmar, men inte på bekostnad av andra. Så utvecklas den framgångsrika nordiska modellen med produktiv rättvisa.
Åke Sandberg, forskar om planering och organisation (civilekonom och sociolog)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
