I stället för de extremer som Hans Rosling målar upp bör vi resonera om rimliga vägar till generösare invandring utan att förespråka helt fri invandring, skriver Åke Sandberg, professor.
Hycklare, hycklare! ropades under Stefan Löfvens tal på Medborgarplatsen i Stockholm söndags.
Jag kunde inte förstå de ropen. För mig är hycklarna de som sänkt skatten med 140 miljarder och nu hummar om att invandringen kostar för mycket.
Men nu börjar jag förstå vad som menades. Jag ser talet om hyckleri från två håll.
De som vill ha helt fri invandring och att Sverige ska göra allt för att göra det lätt för dem som vill, att komma hit. Då är det hyckleri att samtidigt skapa hinder och så uppröras av dem som drunknar i Medelhavet.
De som anser att invandringen till Sverige bör begränsas eller stoppas. Även de ser hyckleri i dagens svenska linje. Ska vi ta emot så ska vi väl ta emot alla som har det svårt, men till det saknas resurser. Och alla som gillar invandring kan väl flytta till invandrartäta förorter?
Tove Lifvendal, som tidigare fört fram förslag om volymbegränsning, refererade och citerade i söndags, till synes gillande, Hans Rosling som i en intervju säger: Att kritisera flyktingsmugglare samtidigt som man inte skickar dit en färja, det är hyckleri. “Föreslå fri invandring i stället och gå till val på det. Det vore ärligare än att säga att var och en som lyckas ta sig över gränsen ska få fullständiga rättigheter.”. Rubriken på Tove Lifvendals artikel är ”Vem går till val mot hyckleriet?”.
Hur ska man tolka frågan? Är alternativen en ytterligare begränsning i invandringen eller helt fri invandring? Och därmed uteslutande av en tredje väg? Säkert delar hon inte Roslings syn.
I Aktuellt kritiserar Rosling regeringar och EU som ålagt flygbolagen transportöransvar, att de måste försäkra sig om att passagerare har giltiga resehandlingar. Att avskaffa transportöransvaret skulle öppna för en närmast fri invandring – många fler skulle komma för det kostar kanske en sjättedel att ta flyg från Turkiet jämfört med en båtplats. Och då, säger Rosling, skulle SD få 50 procent av rösterna.
När han får frågan om transportöransvaret bör avskaffas svarar han att man bör sluta kalla båtarrangörerna för smugglare! Visst, beteckningen kan vara olämplig – även om maffiainfiltration lär förekomma – men knappast en central fråga.
Rosling är oklar. Hans alternativ verkar vara nuläget med farliga flyktvägar för dem som kan betala, eller att öppna helt fritt med kraftigt ökade strömmar via färja och flyg till Sverige – och kraftiga SD-framgångar på köpet. Kanske ser han andra vägar men vill först måla upp drastiska alternativ. Rosling framhåller starkt att ett generöst mottagande av de asylsökande som lyckats ta sig till Sverige inte, som nu, får tillåtas minska vårt stöd till de internationella organisationer som arbetar i flyktinglägren nära de krigshärjade länderna.
Rosling bidrar ofta med väsentliga fakta om världen. Men ibland tillåter han sig som lärare och allvis doktor att spekulera på ganska lösa grunder. I stället för de extremer som han målar upp bör vi resonera om rimliga vägar till generösare invandring utan att förespråka helt fri invandring.
Fri invandring kan antas få effekter på välfärdssystem och arbetsmarknad, som främst skulle drabba dem som har det sämre ställt, i form av ökad konkurrens om mindre kvalificerade jobb. Främlingsfientliga strömningar kan då tillta. Vi ser hur SD växer i LO-grupper. (Dock finns studier som pekar på att konsekvenserna inte behöver bli negativa, men möjligheten generalisera återstår att undersöka).
Den stora ojämlikheten i Sverige får sålunda konsekvenser för vår förmåga och vilja ta emot flyktingar. Det är ett särskilt skäl för en helt annan fördelningspolitik. Och för att finna former så att bördorna för integrering av nyanlända delas av alla samhällsklasser – liksom att alla får del av de bidrag invandrare kommer att ge framöver i samhället.
Vi som inte ropar hycklare är nog vi som ser att en får göra så gott en kan. Gradvis bli bättre på en generös flyktingpolitik. Så att desperata människor får alternativ till att köpa livsfarliga båtresor. Det kan ske genom att organisera fler legala vägar in i Sverige och Europa, genom humanitära visum och resurser för asylhandläggning på svenska ambassader, så att inte flygbolagen får denna för dem omöjliga uppgift.
Efter prövning kan så de med störst behov resa hit med flyg, färja eller tåg, inte som nu främst de med mest initiativkraft och pengar. Lika nödvändigt är stöd till FN, UNHCR och matprogrammet och därmed ge kvotflyktingar och de mest utsatta i flyktinglägren bättre möjligheter.
Men även med dessa öppningar via ambassader och stöd till FN:s arbete kommer det att finnas desperata människor som söker egna vägar. Att rädda nödställda på havet kommer fortsatt att vara en humanitär nödvändighet.
Därtill behövs ytterligare resurser för mottagande och integration i Sverige, bindande åtaganden på EU-nivå, solidariskt ansvar bland Sveriges kommuner, och höjda skatter för att klara välfärd och internationell solidaritet.
Åke Sandberg, samhällsforskare, professor emeritus
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
