Regeringen har satt arbetslivsforskningen på undantag. Trots krav från riksdagen råder tystnad från regeringen.
Regeringen bör tillsätta en utredning om hur arbetslivsforskningen kan samlas och stärkas … Regeringens forskningspolitik säkerställer inte att det bedrivs tillräcklig forskning om arbetslivet.
Så sant om det är sagt. Det var riksdagen som den 20 mars i år gav regeringen detta uppdrag. Det är hög tid. Sju år har gått sedan den första regeringen Reinfeldt brådstörtat och på oklara grunder stängde Arbetslivsinstitutet.
Sverige, med höga ambitioner för både ekonomi och välfärd behöver en kvalificerad forskning om den ledning och arbetsorganisation som förenar goda jobb med konkurrenskraft. Produktivitet handlar inte bara om teknik utan även om hur arbete organiseras.
I den svenska modellen har lagarbete, kvalifikationer, medbestämmande och en dialogorienterad företagsledning varit centrala, liksom en arbetsmarknadspolitik som skapat trygghet och acceptans av omställning. I dag finns sprickor i denna modell: arbetslöshet, rasering av försäkringssystemen och en välfärdssektor med marknadsmisslyckanden. Ojämlikheten växer och uppslutningen bakom det unika svenska samhällskontraktet äventyras.
När Arbetslivsinstitutet stängdes drogs 300 miljoner kronor per år bort från forskningsområdet. Många lämnade forskningen, de kvarvarande skingrades, nätverk bröts sönder. Förmedlingen av forskningsresultat och samspel med arbetsplatser avstannade.
Arbetslivsforskningen är självklart flervetenskaplig i samspel med företag, anställda och fackliga organisationer. Det ställer särskilda krav på forskningsansatser som inte alltid prioriteras inom universiteten.
Det visar sig nödvändigt med särskilt avsatta medel. I dag ger Vinnova anslag till tillämpad forskning men där är fokus produkt- och affärsutveckling. Vid Forte som finansierar arbetslivs- och social forskning är inomvetenskapliga krav dominerande så tydligt probleminriktad forskning har svårt göra sig gällande. Arbetslivsforskningen hamnar mellan stolarna.
Särskilda universitetsinstitutioner eller institut vid olika universitet bör samverka i nätverk, och bidra till utbildningar inom personal- och arbetslivsområdet. Det behövs också ett samlande nationellt centrum som betonar förmedlingsuppgiften, utvecklar gemensamma forskarkurser, återupprättar ett nationellt arbetslivsbibliotek och internationella och europeiska nätverk. Förläggning till universitet – med särskilda medel i en stabil finansiering – säkrar balans mellan vetenskaplig kvalitet och praktisk relevans.
Tyngdpunkten i en ny arbetslivsforskning, och det som särskilt försummas i dag, bör vara att bidra till och undersöka förutsättningar för effektiva och kvalitativa arbeten (kvalifikationer, inflytande, hälsa, miljö). Den väsentligaste förutsättningen är hur arbete och företag organiseras.
Innovationsupphandling är ett sätt för stat och kommuner att beställa produkter och tjänster, inte från lagerhyllan utan sådant som inte finns och som kräver forskning och utveckling. Så används statens beställarkraft till förnyelse i ekonomin. Detta är intressant även i arbetslivet.
Genom EU stöds nu projekt med arbetsplatsbaserad innovation, där kunnande och engagemang i arbetet bidrar till nya processer och produkter. I en arbetslivsinriktad innovationsupphandling kan nya hälsobringande sätt organisera och leda verksamheter efterfrågas.
Inte mycket har hörts från regeringen om det uppdrag den fått från riksdagen att samla och stärka arbetslivsforskningen. Att omedelbart tillsätta en kvalificerad utredning vore enkelt sätt för regeringen att visa att den tar på allvar både riksdagen och de problem som arbetslivets drastiska omvandling genererar.
Åke Sandberg, professor emeritus vid Stockholms universitet
Utgivit boken “Nordic Lights. Work, management and welfare in Scandinavia” 2013
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
