Sverigedemokraterna  ger grönt ljus till stora skattesänkningar för välbeställda med klassiska högerargument.

I veckan kom Jimmie Åkesson ut som moderat, och har helt och hållet svalt de nyliberala myterna om att sänkta skatter alltid gynnar alla. För i Aktuellt försvarade han regeringens skattesänkningar till sista kommatecknet. Sänkningarna ger små sänkningar till låg- och medelinkomsttagare. Men flera tusenlappar i månaden till de med högst inkomster. Det är fråga om en omvänd fördelningspolitik. Åkessons försvar var i och för sig inte överraskande. Han har ju varit med och förhandlat fram budgeten och skattesänkningarna. Partiet har egna tjänstemän placerade i samordningskanslitet och är i praktiken en del av politikutvecklingen på flera departement. Och att Sverigedemokraterna är ett högerparti är förstås inte någon nyhet. 

Det intressanta i sammantaget var Åkessons argument. Han hänvisade till nationalekonomer (och Finansinspektionen!?) som hävdar att sänkta skatter leder till ökat arbetskraftsutbud, på ren svenska: att fler jobbar mer. Vilket antas leda till att skatteintäkterna ökar. Ja, Åkesson menade till och med att skatteintäkterna skulle öka mer än de sänks.

Resonemanget faller tillbaka på den så kallade ”Lafferkurvan”, en teoretisk konstruktion om den optimala skattenivån. Problemet är att detta bara är en teori, att fler skulle jobba mer för att det ”lönar sig”. ”Det ska löna sig att arbeta”, är ju ett klassiskt uttryck för att motivera sänkta skatter, som får det att darra i de borgerliga nervtrådarna. Men det säger väldigt lite om hur det förhåller sig i verkligheten. Arbetstiden är ju inte något man bara kan påverka hursomhelst. Det omvända antagandet är ju i så fall lika troligt, att man jobbar mindre när man tjänar mer. Byter mer pengar mot sänkt arbetstid. Denna teoretiska modell som saknar empiriskt stöd har under decennier använts för att motivera skattesänkningar.

I deras retorik har det tidigare låtit som att Sverigedemokraterna ville värna de sämst ställda.

En annan borgerlig käpphäst är att det måste finnas ett respektavstånd mellan att gå på någon av våra socialförsäkringar (eller som det brukar heta ”bidrag”) och att arbeta. Därför rekommenderas sänkta skatter och sänkta ersättningar vid arbetslöshet och sjukdom. Även det argumentet tog Åkesson intressant nog till. Och även det argumentet har varit i den borgerliga säcken innan den hamnade i Jimmie Åkessons gom. Sverigedemokraterna står inte bara bakom denna omvända fördelningspolitik utan motiverar den nu dessutom med gamla nyliberala käpphästar. 

Det är förstås en riskabel manöver för Sverigedemokraterna. Partiet har många väljare som har låga inkomster, som är arbetslösa eller går på sjukpenning. Sverigedemokraterna har tidvis gjort anspråk på att företräda dessa grupper. Även om försvaret alltid framför allt utgått från att det är invandrarna som gjort livet surt för infödda svenskar, inte politiska beslut. Tidöregeringen har stramat åt villkoren i de sociala försäkringarna. Det vill säga försämrat för många av Sverigedemokraternas väljare. Och nu ger Sverigedemokraterna grönt ljus till stora skattesänkningar till redan välbeställda grupper. Med klassiska högerargument.

Borgerliga och liberala politiker har tidigare gärna velat karakterisera Sverigedemokraterna som en variant på Socialdemokraterna, som nationalistiska folkhemsnostalgiker. Och därmed kollektivister som i grund och botten hör hemma till vänster. Och i deras retorik har det tidigare låtit som att Sverigedemokraterna ville värna de sämst ställda. Och visst, om man ställer en konsekvent liberalism mot högerpopulistisk konservatism är de förstås varandras absoluta motsatser. Men i själva verket har borgerligheten härbärgerat konservativa idéer och traditioner. Moderaterna har sedan början av 1900-talet beskrivit sig som ett liberal-konservativt parti. 

Men det har inte varit så mycket snack om att Sverigedemokraterna är vänster på sistone. Av lättförståeliga skäl. I grund och botten beror det på den maktstrategi de andra borgerliga partiledarna har anammat. Inför förra valet togs ju partiet in i värmen av först Ebba Buschs kristdemokrater och sedan Ulf Kristerssons moderater. Och Liberalerna hängde till sist på, under svåra interna spänningar. Många framträdande liberaler har lämnat partiet eller slutat rösta på sitt gamla parti. Särskilt de som håller fast vid Liberalernas socialliberala rötter. Och efter valet slöts Tidöavtalet, det var politisk bingo för Jimmie Åkesson. Även om Sverigedemokraterna formellt inte ingår i regeringen. Nu är Sverigedemokraterna en integrerad del av borgerligheten. Särskilt efter Jimmie Åkessons benhårda försvar för regeringens skattesänkningar. 

Tidöpartierna har kort sagt format ett nytt politiskt block. Ett högerblock. Till skillnad från tidigare borgerliga regeringar där tyngdpunkten låg mellan den borgerliga mitten och Moderaterna har tyngdpunkten nu förskjutits långt åt höger och ligger nu mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. I detta härad befinner sig i dag också Kristdemokraterna. Och i många avseenden, om än inte alla, även Liberalerna. Sverigedemokraternas förflyttning inleddes när partiet övergav sin kritik mot marknadsmodellerna i den offentliga sektorn och vinstuttag från vård, skola och omsorg. 

Vad vi bevittnar här är inget mindre än en politisk byteshandel. Sverigedemokraterna har anammat klassiska borgerliga positioner. De andra borgerliga partierna har närmat sig Sverigedemokraternas syn på invandring, klimatpolitik, brottsbekämpning, bistånd, stödet till folkbildning och kultur, med mera, med mera. Och nu betalar Jimmie Åkesson tillbaka genom att legitimera stora skattesänkningar för de som redan har sitt på det torra. Man behöver inte vara kremlolog på borgerligheten för att förutspå att vägen krattas för att ta in Sverigedemokraterna i nästa regering, om det går vägen för Kristerssons Tidöallians i nästa val. Men vem blir i så fall statsminister, om Sverigedemokraterna fortfarande är Sveriges näst största parti? 

Allt detta är logiskt, för den som intresserar sig för politisk historia. Jimmie Åkesson har själv hävdat att han först var medlem i Moderat skolungdom (MSU). Enligt egen utsago gick han 1994 med i Sverigedemokraterna. Detta var under Moderaternas mest nyliberala period, strax efter murens fall. Nu sluts cirkeln. Jimmie Åkesson har kommit hem till borgerligheten. Som i sin tur övergett liberala ideal på många områden. Medan Sverigedemokraterna har köpt Moderaternas agenda när det kommer till ekonomi och skatter. Något Jimmie Åkesson förefaller tämligen bekväm med.