DN:s ledarsida borde fråga sig vad minskad fattigdom kan ge i form av minskad psykisk ohälsa. Det skriver Alain Topor i en replik till DN:s ledare ”Bidrag är inte behandling”.
”Man kan ifrågasätta om de senaste 30 åren har sett någon vetenskaplig upptäckt som lett till påtagliga förbättringar i praktiken.” Så skriver tre professorer i psykiatri i ett av de senaste numren av den ansedda British Journal of Psychiatry. Deras svar är ett paradigmskifte till ett socialt perspektiv inom psykiatrin. De tar även upp den katastrofala kopplingen mellan forskningen och den farmakologiska industrin. De tre professorerna är i gott sällskap.
Allen Frances, en ledande amerikansk psykiater i framtagningen av diagnosmanualen DSM, betraktar självkritisk i en nyutkommen bok sin egen blindhet för denna industris förmåga att utnyttja människors lidande.
Närmare oss fick DN-journalisten Ingrid Carlberg journalistpriset Guldspaden för din bok Pillret, där hon beskriver hur läkemedelsfirmorna har skapat den flodvåg av antidepressiv medicinering som sköljt över västvärlden och Sverige.
Carl-Johan von Seth skriver på DN:s ledarsida den 30 oktober om en artikel i det senaste numret av Magasinet Arena som beskriver en studie som pågår i Blekinge. Där får ett hundratal personer med allvarliga psykiska problem 500 kronor extra i månaden under nio månader. De personer som deltar i studien är informerade om studiens upplägg och de vet om att de inte kommer att få mer extra pengar efter nio månader. Syftet är att se om och i så fall hur förbättrade ekonomiska omständigheter påverkar dessa personers psykiska tillstånd och sociala situation.
En liknande studie har genomförts tidigare i USA med goda resultat och visade att sociala insatser kan få ”behandlingseffekter”.
Men om det skulle visa sig att de som ingår i studien mår bättre av pengarna skulle vi ställas inför en avgörande fråga. Ska man medicinera bort en del ”psykiatriska symptom” som uppenbarligen kan vara uttryck för sociala problem?
Inte så att mediciner är onödiga för en del personer under perioder av deras liv. Det kan behövas, men i dagens psykiatri tenderar de att bli den enda lösningen.
I Kanada, för att ta ett exempel, ökade förbrukningen av antidepressiva läkemedel med 44 procent på fyra år, mellan 2005 och 2009. I USA använder 4 procent av barnen centralstimulerande preparat legalt utskrivna av läkare. Var femte vuxen amerikan äter något psykiatriskt läkemedel. Allen Frances, som knappast kan anklagas för att vara anti-psykiatrisk kämpe, konstaterar kallt att ”… the drug cartels sell cocaine, and drug companies sell pills all for the same reason – to generate as big profit as possible.”
Men Carl-Johan von Seth beklagar sig över att Arena-artikeln och Blekingestudien frammanar ”en bild av modern medicin som något slags nyliberalt bländverk.” och att de utgör ”en orättvis beskrivning av ett fält, som trots misslyckanden, ändå hjälper alltfler patienter tack vare forskningen.”
Det är en åsikt han inte delar med de tre psykiatriprofessorerna som citerades inledningsvis. Märkligt nog verkar han något oreflekterat jämställa ”forskning” med medicinsk forskning.
Men tänk om den aktuella sociala studien i Blekinge visade att förbättrade levnadsomständigheter kan leda till att människor med allvarliga psykiska problem får lättare och färre symptom? Om en del av dem fick en bättre självbild och upplevde en minskad stigmatisering? Och om flera fick ett bättre socialt liv i stället för att leva i ensamhet och isolering? Är inte den kunskapen värd att satsa på?
Är inte det forskningsresultat som skulle kunna hjälpa patienter? Även om den problematiserar den så kallade arbetslinjen som går ut på att försämra levnadsvillkoren för dem som redan har det svårt för att ”stimulera” dem tillbaka till en arbetsmarknad som inte vill ha dem?
Carl-Johan von Seth skriver att: ”Om studien i Blekinge visar att försökspersonerna på marginalen mår bättre av mer pengar på fickan är det förstås intressant.” Intressant? En insats som skulle förbättra lidande människors psykiska hälsa, utan minsta biverkningar. Intressant?
Frågan som von Seth borde ställa är vilka förändringar av socialförsäkringssystemet ett sådant fynd borde medföra? Det är den frågan som DN:s ledarsida borde diskutera.
Bidrag är inte behandling påstår von Seth. Pengar är inte hälsa, kan vi tillägga, inte alltid, inte för alla. Men för dem som lever i fattigdom kan något förbättrade levnadsomständigheter kanske vara skillnaden mellan att plågas av vissa ”psykiatriska symptom” och ett liv utan psykisk lidande. Det är just det vi undersöker i Blekinge.
Alain Topor, docent. Institutionen för Socialt Arbete. Stockholms Universitet. Forskningsansvarig för projektet om pengar och sociala relationer i Blekinge
Källor:
Carlberg, I. (2008) Pillret – En berättelse om depressioner och doktorer, forskare och Freud, människor och marknader. Stockholm: Norstedts.
Frances, A. (2013) Saving normal, New York: Harper Collins Publishers.
Priebe, S., Burns, T. & Craig, T. (2013) The future of academic psychiatry may be social, The British Journal of Psychiatry, 202: 319-320.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
