Valresultatet i Frankrike innebär att tjugofyra regioner får vänstermajoritet och tre regioner kommer att styras av högern. Samma läge som i regionalvalet för sex år sedan men ändå blåser det kallare vindar för högern den här gången. I Elyséepalatset sitter en president som ställt hela sin trovärdighet på spel i löftet om en snabb modernisering av Frankrike. Denne man har tre år efter sin triumfatoriska seger kört fast, delvis på grund av den ekonomiska krisen men också av sin oförmåga att uppfylla ens en mindre del av alla de vallöften han gav 2007. Arbetslösheten är ett fortsatt gissel, köpkraften lägre och de sociala spänningarna har inte minskat.
Sarkozy vill modernisera det franska samhället, bryta en del av de gamla privilegier som gynnar överklassen men också stora grupper inom den offentliga sektorn. Detta är inte självklart någon vinnande strategi i Frankrike. Sarkozy pressas av en konservativ medelklass inom sin väljarkår som nu öppet visar sitt missnöje med både hans politik och hans framtoning. Han kan knappast bli glad av den väljarundersökning i veckan som berättar att för en stor del av allmänheten går strukturomvandlingen för snabbt och presidenten betraktas inte som tillräckligt upphöjd och statsmannalik.
Regionalvalet 2010 kan bli den första av flera motgångar där folkets kärlek till sin president vänds mot öppen besvikelse och avståndstagande. Det kan visa sig att Sarkozy inte är den man som kan samla den konservativa delen av befolkningen under sina vingar, varken bland arbetarna eller inom medelklassen. Och utan denna konservativa kader kan ingen högerpresident överleva.
Förtvivlat försökte Sarkozy månaderna före detta val driva en kampanj för en tydligare nationell identitet, indirekt med udden riktad mot den muslimska befolkningen i landet. Inte heller det har stärkt hans och UMP:s ställning. Nationella Fronten går i stället framåt och i de tolv regioner där det partiet tog sig fram till en andra valomgång låg deras röstandel på mellan 15 och 20 procent.
Socialistpartiet jublar efter segern. I landet som helhet fick PS tillsammans med vänsterfronten (kommunister och vänstersocialister) och de gröna 54 procent medan UMP bara skrapade ihop 36 procent. Socialistpartiet jublar men vet innerst inne att vänsterns seger mer beror på väljarnas misstroende mot Sarkozy. Socialisterna är fortfarande djupt splittrade och har i dag ingen beredskap för att möta väljarna med ett trovärdigt alternativ 2012.
Ändå tänds ett hopp. Valkartellen med de gröna och med vänsterfronten prövades nu för första gången och den visar att det går att ena praktiskt taget hela vänstern när det inte går att ena socialistpartiet. De gröna (med det hoppingivande namnet Europé écologie) injicerar socialistpartiet med ett ungdomligt framtidstänkande som de gamla elefanterna Martine Aubry, Dominique Strauss-Kahn och Laurent Fabius aldrig skulle mäkta med på egen hand.
Aldrig säger aldrig. Medan högern nu letar efter sin förlorade själ har en förenad vänster möjligheten att formulera ett gemensamt program och på allvar utmana Nicolas Sarkozy. Inget säger att det lyckas men det är inte längre alldeles säkert att det misslyckas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
