Strejk har aldrig varit något ändamål i den pågående konflikten. Men nu möter vi en radikalare arbetsgivarmotpart som försöker vrida tillbaka klockan på arbetsmarknaden. Då krävs radikal handling.
Upprinnelsen till tågstrejken är en illa genomförd upphandling av de borgerliga politikerna i region Skåne gällande Öresundstågen. Ett kraftigt underbud tillåts vinna och företaget skrider till verket och varslar 250 av våra medlemmar om uppsägning men erbjuder dem samtidigt möjligheten att jobba kvar men till lägre lön och under sämre anställningsvillkor. Det är självklart ingenting som någon skulle acceptera på sin arbetsplats.
Vad som erbjuds är deltids- och timanställningar. Att arbeta som detta kan vara frustrerande för den mest tålmodige av oss. Att tvingas vaka vid mobiltelefonen med en from förhoppning om ett eventuellt sms som ger arbete för dagen gör inte bara privatekonomin omöjlig att planera. Det går inte heller att planera sin vardag.
En dag utan sms om arbete blir inte en ledig dag utan en jourdag; där det ständiga vankandet i väntan på besked omöjliggör att hon inte kan åka för långt från sin arbetsplats, planera in en rolig aktivitet med sina vänner eller bara lägga sig på gräsmattan i solen och stänga av mobilen medan man njuter av en sommardag.
Jag minns tydligt ett samtal jag hade med en av våra unga medlemmar som jag hade för något år sedan. Jag frågade henne hur hon trivdes på jobbet och hur det fungerade med en ny chef. Hon svarade att hon trodde att hon fått sparken.
Jag reagerade på hennes formulering och påpekade att det oftast inte någonting man ”tror” att man fått. Men hennes svar klargjorde tydligt för mig att det var en korrekt formulering; hon hade inte fått något sms på tre veckor och började tvivla på om något nytt sms om jobb skulle komma. Ytterligare någon vecka senare kom ett sms från chefen om att hon inte skulle få några fler timmar för företaget, ingen motivering.
Den godtyckliga makten tycker vi inte att arbetsgivare ska få utöva. Seko har tillsammans med andra fackförbund inom LO opinionsbildat en längre tid mot dessa otrygga anställningar. Historien ovan finns bland annat återgiven mer detaljerat i boken ”Skitliv – Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad”. Man kan verkligen kalla vardagen som dessa får utstå för skitliv.
Redan i dag vet vi att de med otryggast anställningar på arbetsmarknaden är unga kvinnor i arbetaryrken, just den grupp som Almega vill sparka än hårdare på. Visserligen är järnvägsbranschen mansdominerad men de som skulle drabbas hårdast om arbetsgivarens vilja skulle vinna gehör är tågvärdarna; en kvinnodominerad yrkesgrupp. Vi i Seko kommer aldrig sitta still med armarna i kors medan vi ser hur negativa strukturer får ett allt starkare fäste i samhället.
Därför fortsätter vi ta striden för trygga jobb. Almega pratar om principer och att de inte vill diskutera begränsandet av användandet av timanställda. Vi pratar om våra medlemmars vardag, om strukturer som vi ser missgynnar kvinnor framför män, unga framför gamla och arbetare framför tjänstemän. Vi tror att en bättre mer jämlik värld är möjlig. Det tar vi fighten för nu!
Alexander Lindholm, ordförande Seko Stockholm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
