Vi är duktiga flickor som kräver vår rätt att få vara kompetenta, skickliga och värdefulla och vi vill skapa en ny bild av den stressade människan, skriver författarna Pernilla Alexandersson och Sanna Lilie.
Oroliga blickar, förmanande kommentarer och omtänksamma uppmaningar om att vi var tvungna att lära oss att säga nej. Tidningsartiklarna om de stackars ”duktiga flickorna”, om ”misslyckade” kvinnor som blivit sjuka av stress, byggde upp en mörk bild med hjälp av alarmerande ohälsostatistik. Det gick oss obemärkt förbi i många år. Eller?
Vår brinntid tog slut, oberoende av varandra, när vi var 24 år. Vi gick in i väggen, vi brände ut oss. Samhällsbilden av den stressade och duktiga flickan hade inte gått oss obemärkt förbi. Den hade påverkat oss. Vi hade sett bilden tydligare än vad vi kunde ana och vi hade försökt att anpassa oss. I och med det blev vi oroliga för vår egen hälsa, vi blev rädda. Alla ängsliga förmaningar, snälla kommentarer och tidningsartiklar om den stackars duktiga flickan gjorde oss vettskrämda. ”Tänk om det händer mig? Är jag i riskzonen för att bli utbränd?”
All stress är i grunden rädsla, en rädsla för att de resurser du äger inte ska räcka till för att möta de krav du upplever eller sätter upp för dig själv. Vi blev rädda för att misslyckas, för det sa alla till oss att vi skulle göra. De sa det i skolan, på tv, i tidningarna och på vår arbetsplats. Men det är en sak att stå hjälplös inför dåligt analyserad fakta och det är en sak att strategiskt planera sin framfart utifrån de förutsättningar man har. Frånvaron av rädsla, eller hanterandet av rädsla genom att förstå varför man känner den, är det bästa verktyget en ung och ambitiös kvinna kan skaffa sig. Så vi tog våra nya stresserfarenheter och gjorde det till kompetens.
Den duktiga flickan är inte längre den timida flickan som gör det hon blir tillsagd. Den flickan utgör nämligen inte ett hot för någon, ingen skulle ha intresse av att skriva spaltmeter om hennes tillkortakommanden eller lägga tid på att tysta henne med uttryck som “du måste lära dig att säga nej” eller “ta inte på dig så mycket lilla vän”. Det är detta agerande som har gjort den duktiga flickan till något dåligt, när duktighet egentligen är något bra.
Den duktiga flickan av i dag är i stället en nagel i ögat på det ojämställda samhället. Hon utbildar sig, får högsta betyg, ställer flest frågor på mötet, kräver samhällsförbättringar och har höga förväntningar på sina relationer. Hon är här nu. Det obekväma och högpresterade geniet till kvinna. Vi har anat henne tidigare, oftast stående i kulisserna. Nu ser vi henne överallt. Hon kräver flexiblare arbetstider, motiverande arbetsuppgifter, kompetenta ledare, ett jämställt arbetsliv och lika lön. Hon slutar inte förrän hon stupar och går rakt in i väggen. Och när hon har stupat så reser hon sig igen, ur askan, med slipade metoder och en vilja av stål. Som vi gjorde.
Vi är duktiga flickor 2.0. Vi har fått smaka på verklig jämställdhet och vi ger oss inte. Vi får arbetslivets stela strukturer att brista. Vi är trötta på att inte få använda hela vår kapacitet som människor. Därför skrev vi en bok om utbrändhet och stress, boken heter Brinntid och namnet syftar till att kvinnors engagemang har en begränsad brinntid i dagens ojämställda samhälle.
Vi är duktiga flickor som kräver vår rätt att få vara kompetenta, skickliga och värdefulla och vi vill skapa en ny bild av den stressade människan. Är du redo att möta henne? Kanske har du redan mött henne inom dig själv eller i din närhet? Oavsett din egen erfarenhet av henne så är en sak säker, den duktiga flickan är här för att stanna.
Berätta din historia om ojämställdhet och stress på #Brinntid, det kommer vi att göra.
Pernilla Alexandersson och Sanna Lilie, författare till Brinntid.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
