Självgod ängslighet får oss att klämma hundralapparna från jobbskatteavdraget lite hårdare i näven. Det skriver Ali Esbati i nya numret av tidskriften Arena.
När historien om Reinfeldts regeringsprojekt en gång ska skrivas – förhoppningsvis ganska snart – måste begreppet ”utanförskap” ges prominent plats. Propagandistiskt har det använts imponerande effektivt av ”Nya Moderaterna”. Som diffus samlingsbeteckning i valrörelsen 2006 antydde det arbetsskygga slashasar och statistiskt fuffens. Siffror på arbetslöshet, sjukskrivningar och förtidspension stod sig slätt mot det klatschiga ordet.
Efter segern 2006 blev det nödvändigt att försöka definiera utanförskapet lite mer precist. Metoden är mycket underfundig. Man slår ihop alla möjliga ersättningar från det offentliga och stämplar detta som utanförskap. Det är alltså inte om man är arbetslös eller sjuk som man räknas med i utanförskapet – det är om man erhåller a-kassa eller sjukpenning.
Som professor Bertil Holmlund konstaterade redan 2008, betyder detta att länder med välutvecklade socialförsäkringssystem ”framstå[r] som mindre framgångsrika enbart därför att personer som inte arbetar har större tillgång till offentliga trygghetssystem”.
Genom att successivt skärpa tillgången till sociala försäkringar kan man så uppnå det glädjande resultatet att vissa helt faller utanför systemen. Eller som statsministern uttryckte det när han i en intervju i oktober 2011 pratade om kollapsen i a-kassan: ”Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt.” Citatet fortsätter:
”Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor.”
Här nuddar Reinfeldt vid kärnan av förändringarna. Det som ”sist och slutligen” återstår för dem som söker samhällets hjälp, är kommunalt ekonomiskt bistånd: socialbidrag i folkmun. Medan de inkomstrelaterade försäkringarna har till syfte att förhindra fall ned i fattigdom om det olyckliga skulle ske, är förutsättningen för att man ska få socialbidrag att man först har uttömt alla sina resurser – gjorts fattig.
I augusti berättade SVT om två socialsekreterare som under en månad levde på socialbidragsnivå. De berättar om gnagande stress. Och om att den ”lyx” man måste välja bort är mer än prylar. Det är, till exempel, ”att kunna vara spontan; att kunna tacka ja till en kaffe när som helst”.
Fattigdom handlar om att ställas utanför sociala sammanhang.
Medan vi blivit itutade att det pågår ”åtgärder” mot utanförskapet, har allt fler människor metodiskt ställts just utanför. Utanför den trygghet som välfärdssystemen är tänkta att ge. Det elaka med den omvandlingen är att den är delvis självförstärkande. Hos dem som för tillfället inte hamnat utanför uppstår gärna en sorts självgod ängslighet.
Distansen till dem det gått illa för skapar illusioner om den egna förträffligheten. Man klämmer hundralapparna från jobbskatteavdraget lite hårdare i näven. Och hos dem som glidit ut: bitterhet och resignation.
Det är förknippat med relativt låg parlamentarisk risk att vidga och fördjupa utanförskapet. Ty den som måste slita med ekonomin varje dag får svårare att lämna avtryck i samhällsdebatten; ger oftare upp att rösta. Den som inte haft en enda fast inkomst när hon är 30, rycker lättare på axlarna åt att de inkomstrelaterade systemen urholkas.
Det är där vi står nu. Om utvecklingen ska vändas, behövs en annan bärande berättelse, om solidaritet. En inbjudan till att inte bara ge bort sin röst till någon som ska vara snäll och lappa ihop systemen, utan till att vara med att bygga upp och nytt. Till ett innanförskap.
Ali Esbati är ekonom på tankesmedjan Manifest – Senter for samfunnsanalyse.
Krönikan är publicerad i tidskriften Arena nummer 5, 2012, som kommer ut i tidningsbutiker tisdag den 9 oktober. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
