Dagen efter valet bar DN:s skadeglada ledare rubriken: ”En epok är till ända”. Där står som vanligt många märkligheter, men rubriken, den är riktig. Det som också Erik Ullenhag, Folkpartiets partisekreterare, slog fast före valet, har besannats. Sverige har blivit ”mer likt andra europeiska länder”.
Men denna ”normalisering” är inte bara parlamentarisk. Borgerligheten ges nu full möjlighet att fullborda ett brutalt och dramatiskt systemskifte. Skattesänkningar så stora att de ändrar hela den svenska ekonomins funktionssätt. Klyftorna vidgas och det offentliga åtagandet begränsas. Vi kommer att höra mer om ”välfärdens kärna” – och den kommer att krympa. Vi ser en arbetsmarknad där det offentliga inte motverkar utan skattesubventionerar framväxten av låglönesektorer med dåliga villkor och därur springande maktlöshet. Vi har fortfarande hög facklig anslutningsgrad i internationell jämförelse, men har också bevittnat ett oerhört snabbt fall. Yngre generationer möter en arbetsmarknad där normen är att anställningstrygghet saknas. Det i sin tur slår sönder arbetslöshets- och socialförsäkringssystemens täckning och legitimitet. Därtill gjuts nu feta privata sugrör fast i den offentligt finansierade välfärden.
Vi har inte bara förlorat valet, vi har förlorat Sverige. Det är detta som är Sverige nu. De här förändringarna kan inte ”återställas” med ett nätt paket av riksdagsbeslut i oktober 2014. En socialdemokrati och en vänster som nu inte söker sig utanför riksdagens plenisal och pressrum för att hitta den politiska pulsen blir irrelevant.
I tre decennier har arbetarrörelsens politiska partier backat för trycket från en nyliberal ekonomiskpolitisk offensiv. Större inkomstklyftor har accepterats som naturnödvändighet. Uppluckring av arbetsrätten har bemuttrats på politisk nivå, men inte mycket mer. Socialdemokratin själv har genomdrivit storskalig marknadisering av välfärden, naivt förfäktande en skillnad mellan finansiering och driftsformer, som om omvandlingen inte hade en glasklar riktning bort från välfärdsbygget.
Så har skillnaderna i grundläggande makt- och fördelningsfrågor inte kunnat få en tydlig återspegling i det partipolitiska landskapet. Och så har arbetarrörelsens partier i land efter land förlorat lojalitetsband, identifikationspotential – och röster.
Ska man åter vinna stöd måste det vara som heltäckande politiskt alternativ, inte bara ett annat varumärke att överväga vid nästa val. Då behövs en vision som särskiljer sig från och utmanar den borgerliga ekonomiskpolitiska hegemonin. Det är något mycket mer än ”plånboksfrågor”. Här pratar jag ekonomi i verklig mening: hur ska vi organisera arbetet, fördela resurser, gemensamt skapa villkoren för ett gott och fritt liv.
När arbetslösheten är hög och behoven uppenbart stora i välfärdssektorn måste det finnas en politik för att fler ska anställas. När vi ser att fler faller utanför socialförsäkringarna måste det finnas förslag på hur trösklarna in ska sänkas. När välfärden urholkas och gemensam egendom säljs ut behövs det lokala sociala strider med centralt stöd. Det är inte utmattande och tillbakablickande. All erfarenhet visar att det rätt skött stärker det politiska engagemanget och förtroendet. När regeringen står på arbetsgivarnas sida måste den fackliga rörelsen inte bara vara på arbetstagarnas, utan också visa det, ta strid, ställa till med oreda och problem. I princip all progressiv lagstiftning på arbetsmarknadens område har först fötts i facklig kamp. De senaste åren har det känts som om den insikten har försvunnit från stora delar av den fackliga toppen. Naturligtvis ska facket skriva informativa remisser – men utan enträgen medlemsvärvning och stridbart agerande kommer blödningen att fortsätta. Och då eroderar den ojämförligt viktigaste basen för ett progressivt politiskt alternativ. Vi behöver nog också få igång det där stora samtalet om inflytande över det egna arbetet, om vad som menas med arbetslinjen, om villkoren för kortare arbetstid.
Det här är bara några saker, med starkt betoning på arbetslivet. Det är förstås inte allt, men det finns ingen väg runt arbetslivet för en arbetarrörelse som vill spela roll i samhällsutvecklingen.
Dessutom måste vi prata systematiskt om, och göra något åt, den stora elefanten mitt i rummet: den kvävande högerdominansen över mediedagordningen. En rörelse som vill förändra verkligheten, måste också förändra hur den verkligheten framställs och diskuteras.
Ali Esbati, ekonom, bloggare och vänsterpartist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
