replik Representanter för de MeToo-relaterade yrkesuppropen menar att det pågår en omskrivning av rörelsen. Efter att ha följt #MeToo sedan den briserade i Sverige undrar jag vad de menar, skriver Alexandra Söderman.
Den 2/9 skrev representanter för de MeToo-relaterade yrkesuppropen en debattartikel emot vad de kallar en pågående ”omskrivning” av MeToo-rörelsen. Efter att ha följt #MeToo sedan dess svenska briserande undrar jag vad de menar. En omskrivning av vad till vad?, vill jag fråga artikelförfattarna eftersom efterspelets publikationer, senast Åsa Linderborgs och Cissi Wallins respektive biografier, och debattörer som Lena Andersson, ju har det gemensamt att de alla återkommer till frågan: vad var det egentligen som hände den där hösten?
Än finns aspekter av #MeToo som det skrivits mycket lite om. Yrkesuppropen är ett exempel, och därtill ett förvånande sådant eftersom det var en i hög grad svensk företeelse. På förekommen anledning har jag därför gått tillbaka till de skärmdumpar jag sparat från den Facebook-grupp för akademiker som jag lades till genom en teknisk funktion som inte längre är möjlig. Denna retrospektiva genomgång påminner bland annat om att villkoren för den mobilisering som skedde i de slutna Facebook-grupperna både kan och bör beskrivas och fortsatt diskuteras. Akademiuppropets kärna drevs i hög grad fram enligt uppmärksamhetsekonomins logik, där den mediala spridningen var viktigare än att rikta specifika krav till landets lärosäten. Följer man uppmärksamhetslogiken är det inte konstigt att gruppadministratörerna i uppropet såväl fick kontakt med alla stora tidningar, som önskade inlägg med fler och mer slagkraftiga, gripande berättelser.
Yrkesuppropen rymmer alltför många dimensioner för att enkom kunna definieras som bevis på utbredningen av övergrepp och trakasserier i svenskt yrkesliv.
Den relativt ringa mängden vittnesmål om övergrepp som ändå skickades in, diskuterades aldrig som möjligt tecken på att akademin skulle kunna vara ett yrkesområde relativt förskonat från sådana problem. Istället fördes resonemang om universitetsvärldens välutbildade män som alltför slipade för att ägna sig åt övergrepp. I inlägg beskrevs de istället syssla med mer raffinerade övertramp: en slags symbolisk, subtil sexism. Djupgående diskussioner undanbads av administratörerna som stängde ned trådar som närmade sig gränsen för kritik: ”nu är fokus att få fram så många berättelser att det går att påvisa ett strukturellt problem!” Här menar jag att viktiga svar alltså kan finnas i grupperna, om hur själva medverkan i #MeToo potentiellt bidrog till att driva fram yrkesgruppers behov av att påvisa strukturella problem (vare sig de fanns eller ej).
För att avslutningsvis återvända till frågan om den pågående omskrivningen vill jag understryka att yrkesuppropen rymmer alltför många dimensioner för att enkom kunna definieras som bevis på utbredningen av övergrepp och trakasserier i svenskt yrkesliv.
Det kan alltså inte bara vara vissa debattörer som äger rätten till sin egen berättelse.
Alexandra Söderman
doktorand i pedagogik på Göteborgs universitet, som skriver doktorsavhandling om slutna Facebook-grupper
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
