Alla är rädda för spöket

HÅKANS HÖRNA Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan blir det kommunistspecial.

I SVT-dokumentären Vi är barn av vår tid dividerar de numera grånande medlemmarna i Nationalteatern om den klassiska barn- och ungdomspjäsen Kåldolmar & kalsipper från 1976. ”Kommunismens spöke” spelar en central roll i pjäsen som avslutades med sången ”I Hamn”:

Nu styr vi mot hemmet med trasiga segel, med last utav lärdom från Marx och från Hegel.

Ulf Dageby ville inte kalla det där spöket för kommunist. Han var vänster och radikal men inte kommunist. Men en majoritet i teatergruppen var för. I Nationalteatern praktiserades demokrati och alla medverkande hade en röst. Och Dageby var i minoritet. Han fick finna sig i beslutet och bet ihop. Pjäsen var bra och blev en stor framgång. Jag hade själv dubbel-LPn. Men dokumentären vittnar om att medlemmarna fortfarande tvistar eller grälar om det där ordet.

Nationalteaterns pjäser har kanske inte någon allmängiltig politisk betydelse i dessa dagar. Men mina tankebanor går omedelbart till den senaste kontroversen om Vänsterpartiets kommunistiska förflutna. Frågan är väl varför historien om det kommunistiska oket hela tiden återkommer, med kortare eller längre tidsintervaller.

Den här gången var upprinnelsen att statsminister Stefan Löfven på en fråga om det är någon skillnad mellan att en borgerlig regering blir beroende av Sverigedemokraterna och att det faktum att Socialdemokraterna länge kunde stödja sig på VPKs (tidigare SKPs) mandat i parlamentet. Han sa att det visserligen var mycket gruff mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) på den tiden, men att VPK inte var ett hot mot demokratin. Ett uttalande han senare modifierat.

Sakligt sett hade han både rätt och fel. Det går förstås inte att hävda att VPK konkret var ett hot mot den svenska demokratin. VPK var ett litet och marginellt parti som länge balanserade precis vid fyraprocentsspärren. Partiet var tämligen befriat från inflytande. För Socialdemokraterna utgjorde de inte heller något hot, under 1960-talet tappade kommunisterna bit för bit också sina proletära bastioner i fackföreningsrörelsen. Och det fanns inte på dagordningen att VPK skulle fälla en socialdemokratisk arbetarregering.

VPK utgjorde ett slags passivt stöd till den vänstermajoritet som under många år var norm i svensk politik. Däremot förekom inte några budgetförhandlingar mellan regeringen och VPK, som nu är på tal mellan Sverigedemokraterna och en kommande borgerlig regering. Härvidlag kan man jämföra med Bildtregeringen mellan 1991 och 1994. Det var en minoritetsregering som var beroende av att Ny Demokrati inte satte käppar i hjulet. De flesta minns väl att Bengt Westerberg lämnade TV-studion under valnatten 1991 när Bert Karlsson och Ian Wachtmeister satte sig i soffan. Men Carl Bildt satt kvar och upprätthöll diplomatiska kontakter med Ny Demokrati under hela mandatperioden och såg till att Bert och Ian tryckte på rätt knappar när det blev dags att rösta i riksdagen. För Ian Wachtmeister var det också otänkbart att göra gemensam sak med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

VPK kunde inkassera en politisk seger: sänkt pris på mjölk. Inte direkt ett hot mot demokratin.

Något hände emellertid med VPK under 1980-talet. När vänstern tvingades ”hantera sin besvikelse” för att citera en klassisk dikt av Karl Vennberg. Efter valet 1982 återkom Socialdemokraterna till regeringsmakten och ville öka statens intäkter med höjd moms. Att sänka momsen på mat var ett gammalt VPK-krav. (I och för sig inte ett fördelningspolitiskt träffsäkert förslag eftersom de med högre inkomster lägger mer pengar på mat och oftare går på restaurang.)

Till sist tvingades Olof Palme förhandla med Lars Werner från riksdagens talarstol. VPK kunde inkassera en politisk seger: sänkt pris på mjölk. Inte direkt ett hot mot demokratin. Men Werner fällde också regeringen 1990 när Ingvar Carlsson föreslog pris- och lönestopp för att få bukt med den överhettade ekonomin.

Kopplingen till Sovjetunionen och andra kommunistiska regimer placerade ändå Vänsterpartiet i frysboxen under många decennier. VPK var inte ett parti som andra. Kommunisterna ingick aldrig i samlingsregeringen under andra världskriget. Och länge fick partiet inte sitta med i utrikesutskottet. Med viss rätt betraktades partiet som en säkerhetsrisk. Hur mycket av diskussionerna, övervägandena och informationen om våra utrikes relationer skulle kunna nå främmande kommunistisk makt?

Det var då. Har detta någon relevans i dag? Både ja och nej. Det går inte att beskylla de som gått med i Vänsterpartiet efter 1990 för försyndelser förr om åren. Och det var många i partiet som drev på för att rensa ut det kommunistiska arvet, men det lyckades aldrig genomföras innan kommunismen redan hade blivit historia. Så kanske är det därför arvet hela tiden kommer upp.

Ett argument som då ofta används är att det i grund och botten är en kampanj orkestrerad från höger. Så även den här gången. Visst, detta är också en del av det politiska spelet. Det ligger i högerns och de forna allianspartiernas intresse att likställa Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Men det finns också vissa sakförhållanden att förhålla sig till.

På Facebook har Kenneth Kvist skrivit ett långt inlägg. Han har ett långt liv i VPK bakom sig. Kvist var under många år partisekreterare, även efter namnbytet till Vänsterpartiet. Han är upprörd och ställer retoriskt frågan på vilket sätt VPK konkret ville inskränka demokratin. Han framhåller att partiet i praktiken ville stärka demokratin, yttrandefriheten och de demokratiska fri- och rättigheterna. Där har han en poäng. Oppositionspartiet VPK drev många demokratifrågor på ett mer konsekvent sätt än många andra partier. Men samtidigt finns här en intressant dubbelhet, ett slags inkonsekvens som är svår att förstå sig på. Kampen för demokrati under kapitalismen stod nämligen i kontrast till synen på demokratin i det socialistiska samhälle VPK kämpade för.

Jörn Svensson satt i VPKs partistyrelse i över 30 år, de sista åren som ordförande i partiets verkställande utskott, han lämnade 1989 i protest mot partiets ”avideologisering” under Lars Werner, som han försökte avsätta. Han tillhörde förvisso partiets vänsterfalang, vars syn på socialismen länge dominerade men som blev allt mer apart under 1980-talets lopp. Jörn Svensson är tydlig representant för denna dubbelhet. Han var den första riksdagsledamot som drev kravet på en könsneutral samlevnadslagstiftning. Jonas Gardell hyllade honom i boken Torka aldrig tårar utan handskar som “den ende riksdagsman som någonsin brytt sig om homosexuella och som år efter år oförtröttligt skriver motioner i frågan och ställer ansvariga ministrar till svars”.

Samtidigt skrev Svensson i boken Du ska ta ledningen och makten att i det socialistiska Sverige skulle det ”vara olagligt att väcka frågan om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former…Det skall tvärtom ankomma på den socialistiska statsmakten att med tillgängliga maktmedel bekämpa sådana försök”.

Det var inte ett tillfälligt hugskott. I en artikel i KU-debatt (utgiven av Kommunistiska Ungdomsförbundet) Om socialismen i Sverige från slutet av 70-talet skriver han i och för sig att flerpartisystemet skulle bestå, men att vissa andra former av val av parlamentariker skulle vara möjliga (tankarna går till sovjeterna i Ryssland), och att ”den socialistiska författningen ska direkt omöjliggöra att parlamentet bryter sönder de demokratiska ägandeformerna i produktionslivet. Sådana beslut är författningsstridiga”.

VPKs socialistiska demokratisyn var därför inte så demokratisk. Allt detta faller tillbaka på föreställningen om att en ”borgerlig demokrati” härskade i de västliga länderna till skillnad från en mer fullödig ”socialistisk demokrati” eller ”folkdemokrati” som rådde i exempelvis Sovjetunionen. Men det var förstås i praktiken en kommunistisk partidiktatur. I en annan KU-skrift från slutet av 70-talet hette det:

I flera av de socialistiska länderna kan världens folk se socialismens överlägsenhet på skilda områden. Allas rätt till arbete är garanterad, priser och hyror är stabila och urholkar inte folkets levnadsstandard. De arbetande har ett avgörande inflytande på samhällslivets alla nivåer.

Efter 1989 är det vanligt att använda beteckningen ”liberal demokrati” för att beskriva parlamentarism, rättsstat och flerpartisystem. Jag tycker för egen del att det räcker med demokrati. Och det är förstås orimligt att ha en författning som omöjliggör såväl privatiseringar som församhälleligande av exempelvis välfärdsverksamheter. Och för övrigt måste medborgarrätten stå över äganderätten, inom lagens råmärken. Politikens primat är ett försvar också för demokratin.

Men det ska också sägas att VPK under flera decennier orienterade sig bort från sitt Sovjetberoende utan att definitivt bryta med Moskva. CH Hermansson räddade partiet från att falla i den stalinistiska ravinen, men först efter att Stalin hade dött. Här kanske vi kan se ett mönster efter vad som hände 1989.

Jag har noterat att många reformerta vänsterpartister genom åren har knutit an till det Socialdemokratiska vänsterparti, SSV, som bröt sig ur socialdemokratin 1917, innan det blev formellt kommunistiskt några år senare, som en vänstersocialistisk eller vänstersocialdemokratisk förlaga till dagens Vänsterparti. Det gjorde också Jonas Sjöstedt, tidigare partiledare för nämnda parti, här på Dagens Arena härförleden.

Sjöstedts krönika har sina poänger men också sina uppenbara svagheter. Han skriver att SSV kämpade för rösträttens införande. Ja, det är förstås oomtvistligt. Men i praktiken gjorde partiet mer än så. Beslutet att införa allmän och lika rösträtt för män och kvinnor som fattades i de båda kamrarna 1918 var en kompromiss. Högern la ner sitt motstånd. Och förlorade som en konsekvens därav kontrollen över första kammaren. Därmed blev övergången till demokrati i vårt land fredlig. Vissa av Socialdemokraternas och SSVs krav bordlades, den första kammaren och monarkin blev kvar. Detta beskrev det nya vänsterpartiets ledare Zeth Höglund som ett svek av de ”högersocialistiska förrädarna” och sitt gamla parti karakteriserade han som en ”kontrarevolutionär institution”. Långt senare skulle Höglund beskriva Hjalmar Brantings tal i andra kammaren i samband med det avgörande demokratibeslutet som ett politiskt och oratoriskt mästerverk.

Men det var som sagt långt senare. Där och då hoppades det nya vänsterpartiet på en svensk revolution med inspiration från den ryska, påverkade av såväl inbördeskriget i Finland som revolutionen i Tyskland. 1918 hyllade Zeth Höglund ”den proletära diktaturen i Ryssland, stödd på arbetare-, soldat- och bonderåden som den nya demokratins organ”. När den ryska revolutionens ettårsdag firades 1918 talade han under rubriken Proletariatets diktatur om att ”allt våld måste utnyttjas och att ingen revolution kan komma till stånd utan våld”.

Visst drogs många med av tidens revolutionsvindar och omvälvande händelser i skuggan av första världskrigets fasor. Några av SSVs ledande personer hoppade av när det var dags att byta namn och bli ett fullt ut kommunistiskt parti. Men en majoritet valde tidigt att följa Lenin istället för Branting och hamnade därmed på fel sida om historien i den stora och avgörande demokratifrågan. Detta vägval kom att bestämma det kommunistiska partiets vidare öden och äventyr, från SKP, via VPK till Vänsterpartiet.

Kommunistpartiet fick som sagt under CH Hermansson en mer självständig position i förhållande till Sovjetunionen och andra kommunistiska länder. Partiet bytte namn till Vänsterpartiet, men behöll kommunisterna i partinamnet. Partiet betonade att de nu förespråkade en självständig svensk väg till socialismen. Flerpartisystem accepterades, i varje fall under kapitalismen. Men kommunismen och leninismen låg hela tiden kvar som en underliggande matris i partiet.

Under 1980-talet eskalerade den interna maktkampen i VPK med starka och återkommande krav på att bryta med öststaterna och att slå fast att demokratin kommer före socialismen. Men det lyckades aldrig fullt ut. Fortfarande fanns en majoritet som inte ville rensa ut arvet från Lenin och helt bryta med de kommunistiska staterna.

I mitten av 1980-talet motionerade lokalavdelningen i Trollhättan om att partiprogrammet skulle slå fast att de demokratiska rättigheterna är så viktiga ”att vi föredrar ett kapitalistiskt Sverige med dessa friheter framför ett socialistiskt Sverige utan /dessa friheter/”. Det kan väl så här i efterhand förefalla självklart. Men det var det inte då.

Formuleringarna om att partiet ”organiserar arbetarklassens mest medvetna del”, som hämtats från det ryska partiet, ägde fortfarande bestånd. Därför hamnade VPK på fel sida i förhållande till demokratikampen i de kommunistiska länderna. Man hoppades fåfängt på reformkommunister i partiapparaterna men stödde aldrig Charta 77 i Tjeckoslovakien eller Solidaritet i Polen. Ja, listan kan göras lång över missade chanser och pinsamheter i VPKs historia när det kommer till partiets internationella relationer.

Jag har en stark känsla av att allt inte blivit sagt och utrett vad gäller relationerna till östländerna.

Uppbrottet från kommunismen i formell mening skedde också först 1990, men även då fattades beslutet med en mycket knapp majoritet. Fortfarande var det många som ville hålla fast vid kommunismen. Och då var allt redan över. VPK gjorde inte upp med kommunismen förrän kommunismen sa farväl till Vänsterpartiet. Allt detta innebar också att uppgörelsen med det leninistiska arvet i praktiken blev ofullgånget. Namnbytet blev abrupt. Fokus lades på att göra en vitbok om partiets relationer till kommunistländerna, Lik i garderoben? En rapport om SKPs/VPKs internationella förbindelser. Det var i och för sig hedervärt. Men det var bara en sida av saken.

Jag har en stark känsla av att allt inte blivit sagt och utrett vad gäller relationerna till östländerna. Men det fanns en underliggande kritik av leninismen även i Lik i garderoben? (Med ett frågetecken!) I ett mer allmänt slutord skrev idé- och lärdomshistorikern Sven-Eric Liedman att det krävs ”en kompromisslös uppgörelse med egna försyndelser och en kompromisslös inställning till dem som fortfarande vill rädda kära gamla persedlar ur den sovjetiska ideologins konkursbo”.

På den punkten blev det lite si och så. I en intervju i Fjärde Internationalen 1992 sa Lars Ohly att han inte var beredd att ”ta avstånd från revolutionen i alla dess led” och det gällde förstås även den ryska revolutionen. Samt att det fanns saker att lära av Lenin, som hans sätt att ”attackera problemen”. Fortfarande gällde alltså Lenin före Branting.

Lars Ohly var längre fram i historien partisekreterare och senare även partiledare. Han kallade sig då fortfarande kommunist, men föll sedan till föga även på den punkten.

I Ung Vänster (tidigare KU) sköjde en nyleninistisk våg på 1990-talet. I den vevan kom också den franska studien Kommunismens svarta bok. I motboken Utan heder svarade ett antal vänsterdebattörer genom att attackera högern, boken hade undertiteln ”En bok om ohederliga debattörer & högerns rädsla för förändring”. Jag tror för egen del att det är klokt att både kritisera högern och diskutera kommunismens brott. En detalj i sammanhanget är att Aron Etzler, i dag partisekreterare i här omskrivna parti, skrev förordet till den där boken.

De mörka sidorna i VPKs historia används förstås som ett vapen i dagens politiska maktkamp. Det är en självklarhet. Det är inte rimligt att jämställa dagens Vänsterparti med Sverigedemokraterna vad gäller demokratisk trovärdighet och synen på rättsstat, yttrandefrihet, pluralism och mänskliga rättigheter. Men det hindrar inte att Vänsterpartiets agerande före, under och efter kommunismen bör kunna analyseras och kritiseras.

Det går inte heller att lasta dagens medlemmar för detta, särskilt inte de som blivit medlemmar efter den där epoken. Men problemet för Vänsterpartiet är att dess snart 125-åriga historia är så dubiös. Ett parti kommer i längden aldrig runt sin egen historia. I Vänsterpartiets fall inte minst eftersom uppbrottet från kommunismen skedde under galgen och under hårt inre motstånd.

Kanske är det just därför som kommunismens spöke numera spökar på ett annat sätt än på Nationalteaterns tid. Kommunismen eller minnet av kommunismen hemsöker politiska platser, rum och partier där det tidigare gick levande. Därför kommer denna del av historien alltid att återkomma.

Håkan A Bengtsson är politisk redaktör på Dagens Arena och vd för Arenagruppen.