Gaza Jag tror fortfarande på en framtid där Israel och Palestina är två fria stater.
På söndag är det ett halvår sedan Hamas terrorattack som dödade 1 200 människor inne i Israel. Sedan dess har bomber och vit fosfor regnat över befolkningen i Gaza. Ofattbara nästan 40 000 människor har dödats sedan Israels attacker på den lilla landremsan inleddes.
En historiskt hög andel av de dödade är barn, eftersom bomber medvetet fälls över tätbefolkade områden. Al-Shifasjukhuset, Gazas största sjukhus, ligger i ruiner. Hjälparbetare på plats vittnar om döda kroppar på gatorna och massarresteringar av medicinsk personal.
Det är brist på allt. Hälften av Gazas befolkning lider av svält. Var tredje barn under två år är undernärt. Bara några få lastbilar med förnödenheter släpps in i området. Efter den senaste israeliska attacken mot hjälparbetare försvåras läget ytterligare och än mindre av det humanitära stödet når fram. Ett helt folk svälts och bombas ut.
En organisation av galna bakåtsträvande gubbar som motarbetade freden
”Den överväldigande karaktären och omfattningen av Israels angrepp på Gaza och de destruktiva livsförhållanden som det har tillfogat avslöjar en avsikt att fysiskt förstöra palestinier som grupp.” skriver Francesca Albanese, FN:s särskilda rapportör för de ockuperade palestinska territorierna, när hon rapporterar att ”Det finns rimliga skäl att slå fast att Israel har begått handlingar som definieras som folkmord.”
Jag sitter i vårt lilla trygga hörn av världen och känner mig helt maktlös. Maktlös inför den ofattbara ondskan, över dödandet som bara fortsätter och över omvärlden som låter det ske. Det måste upphöra. Det finns ingen annan väg framåt. Ett absolut och långvarigt eldupphör, fri passage för humanitärt stöd, säkerhet för hjälparbetare och frige gisslan. Det är det akuta för att stoppa det som allt fler nu kallar ett folkmord.
Sedan börjar den svåra och långa vägen av återuppbyggnad. Ingen, inte en enda människa i Gaza kommer att vara frisk när dödandet till slut upphör. Alla har skador, har förlorat någon, har sett massaker, hört bomber, flytt för sina liv. Hur ska livet någonsin kunna återgå till normalt för de som överlever kriget? Vad gör det med ett barn att uppleva och se det som varje barn i Gaza nu upplever och ser?
Israels attacker mot Gaza det senaste halvåret ger två tydliga resultat. För det första död. En obeskrivlig sorg, saknad och skada på ett helt samhälle. Död, förstörelse och humanitär katastrof kommer att prägla de som lever kvar under lång tid. För det andra hat, skräck och en grogrund för fortsatt terrorism. Freden har aldrig känts mer avlägsen.
När jag var i tjugoårsåldern besökte jag Gaza. Hamas fanns, men de var små och vi såg på dem som en organisation av galna bakåtsträvande gubbar som motarbetade freden. Arafat hade just flyttat in i det tillfälliga presidentpalatset och drömmen om ett fritt Palestina var levande. Sedan bröt Osloavtalet samman, ockupationen hårdnade, extremismen växte, valen fördömdes och Hamas grepp över Gaza hårdnade. Efter det senaste halvårets terror och dödande riskerar det greppet att hårdna ytterligare.
Jag tror fortfarande på en framtid där Palestina och Israel är två fria och självständiga stater med säkra och erkända gränser, men vägen dit blir längre för varje bomb som fälls, för varje människa som dödas, för varje sjukhus som förstörs, för varje hjälptransport som stoppas och för varje barn som svälter. Och för varje dag som omvärlden inte ingriper i enlighet med FN-stadgans paragraf Skyldighet att skydda.
Veronica Palm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
