Tandlösa skärmråd från Folkhälsomyndigheten, som åter är sist på bollen.

Det nya skärmrekommendationerna för barn och unga påminner mig om hatkärleken många kände till Folkhälsomyndigheten under pandemin. Den svenska pragmatismen och försiktigheten förkroppsligad i en myndighet. För det första, för att det tog otroligt lång tid för myndigheten att överhuvudtaget leverera någon form av vägledning på området barn och ungas skärmanvändning. Är det så farligt verkligen? Vi väntar och ser … För det andra, för att rekommendationerna är mindre strikta än i andra jämförbara länder.

Redan 2019 kom WHO:s rekommendation om noll skärmtid upp till två års ålder, och upp till fem år en timme per dag. Det har tagit Folkhälsomyndigheten fem år att komma till en identisk slutsats. Därutöver rekommenderar man ett tak för 6–12-åringar på 1–2 timmar per dag, och för 13–18-åringar max tre timmar per dag.

En hel generation elever både i hemmiljö och skolmiljö har exponerats för en skärmanvändning som vi bara börjat skönja effekterna av

I Frankrike däremot är rekommendationerna att barn under tre år överhuvudtaget inte ska använda skärmar och att för 4 år och uppåt ska vara ”mycket restriktivt”, samt att barn under 13 inte ska ha mobil med internettillgång – helst ingen mobil alls. I Tyskland gäller noll skärmtid under 3 år, och max en halvtimme-45 min upp för 3–9-åringar. Även Norge har något striktare rekommendationer än Sverige, medan Finlands och Danmarks är ungefär likalydande.

Samtidigt har digitaliseringen av både svensk skola och förskola pågått under ett decennium enligt devisen ”så länge det inte finns evidens för motsatsen är inget skadligt”. Sunt förnuft – som att överbelagda förskolor som introducerar paddor kommer att använda dem som barnpassning snarare än pedagogiska verktyg, eller att eleverna lär sig bättre genom att skriva på papper än att kryssa i rätt svar på paddan – det förkastades som teknikkonservatism. Att gå in med pekpinnar om skärmtiden hemma ska vi inte ens tala om, det är ju FÖRÄLDRASKAM.

I kölvattnet av FHM:s nya riktlinjer sköljs vi nu av artiklar av typen ”Det är faktiskt inte så lätt” enligt förälder X, samt forskare X som tycker att vi ska ge det ett decennium till innan vi föreslår begränsningar, eftersom det faktiskt finns många fler studier att göra. Nej det är inte så lätt, och ja det finns mycket mer att beforska, och verkligheten är sällan svartvit. Och det är här ambivalensen kommer in.

Precis som under pandemin var den svenska strategin att avvakta snarare än att agera förhastat. Trots det pris inte minst äldreomsorgen fick betala i pandemins inledande skede, kan vi av många skäl vara tacksamma för detta. Sverige klarade pandemibekämpningen bättre än många andra länder tack vare en mer balanserad hållning där andra folkhälsoaspekter förutom den direkta smittspridningen togs i beaktande. Det är också bra att grundprincipen i en demokrati är att vi inte ska inkräkta på människors friheter i onödan.

Samtidigt har denna inställning i skärmfrågan inneburit att en hel generation elever både i hemmiljö och skolmiljö exponerats för en skärmanvändning som vi bara börjat skönja effekterna av, och de flesta resultaten pekar i negativ riktning. Skärmarna tränger undan sömn, fysisk aktivitet, skärmfri social samvaro och är på grund av detta förknippade med psykisk ohälsa. Algoritmerna på sociala medier slänger ner barn i kaninhål där de exponeras för våld och absurda kroppsideal. När jag växte upp var det självklart med förbud mot reklam riktad mot barn. Sociala medier har omkullkastat detta totalt.

Politiken går inte sällan i otakt med den tekniska utvecklingen. Att regeringen åtminstone städar ut paddorna ur förskolan är en bra början. FHM:s riktlinjer blir förhoppningsvis startskottet på en seriös diskussion om skärmarnas undanträngande effekter, och att föräldrar får något handfast att luta sig mot (även om det hade kunnat vara skarpare).

Förhoppningsvis kan vi lyfta oss över en intellektuellt fattig cancelkultur om ”föräldraskam”, och istället se vad det är för omständigheter som gör att skärmar för barn upplevs som så svåra att begränsa: ett jäktat arbetsliv, en pressad förskola/skola och en oreglerad techindustri som tjänar multum på vår uppmärksamhet. It’s not you, it’s the system.