Alldeles ensam i din privata sfär

FREDAGSKRÖNIKA Varför är vi så rädda för att prata med främlingar? Tanvir Mansur skriver om idén att vi ska klara oss ensamma genom livet, och om behovet av ett bjussigare samhälle.

På valdagen förra året gick jag ner till grannen som bodde under mig. Jag undrade om hon ville göra mig sällskap till vallokalen imorgon. Jag ringde på, hon släppte in mig och vi satt och pratade lite. Hon hade redan röstat, och ska flytta till ett serviceboende nästa vecka. Jag inser då hur mycket jag skäms för att jag inte har plingat på hos henne förut. Hon kommer ha det bättre där, med fler vänner att umgås med. Då frågade jag: “Vill du se min lägenhet, förresten?”.

Så hon kommer upp till mig, jag visar balkongen och att jag inrett på ett helt annat sätt. Att besöka en likadan lägenhet som ser ut som ens eget hem är ju som att gå in i en annan dimension. Så bekant, men ändå så annorlunda. Vi sitter i min ljusgråa IKEA-soffa.

“Och här är mina bokhyllor, med kanske lite för mycket böcker”, säger jag.

“Man kan aldrig ha för mycket böcker”, svarar hon.

Jag visar min gamla kurslitteratur från lingvistiken. Vi pratar om språk och historia. Jag säger åt min smarta röstassistent från Google att spela musik: “Okay Google, play Ella Fitzgerald”. Och hon lyser upp.

“Lyssnar du på sån här musik?”

“Ja, det gör jag, jag älskar jazz!”

“Jag tänkte, du är ju så ung…”

Tänk att vi båda har bott en våning ifrån varandra och båda har tyckt om jazzmusik så mycket. Så vi lyssnar på fler låtar från Spotify. Frank Sinatra, Sammy Davis Jr., Monica Zetterlund. Hon berättar om att hennes barn både sjunger och spelar instrument, och hon delar med sig av olika historier från upplevelser av sånger genom tiderna. Jag berättar att min favorit är Ray Charles, och att min mamma alltid brukar gå på jazzfestivalen i Huddinge. Musiken är så viktig i våra liv. Och en bra brygga mellan oss människor. Jag tror att vi har mer gemensamt med andra människor än vi tror. Det är synd att jag inte hann umgås med den här grannen mer innan hon flyttade ut.

Om det är något som ska sägas om “integration”, är det att människor måste bjuda in till samhället för att någon ska kunna ta sig in. Om dörren är stängd, går det inte att ta sig in.

Att lära känna sina grannar kan göra mycket för huset du bor i. Det är inte bara under julen som människor känner sig ensamma. Vi har skapat en kultur i Sverige där vi tror att ens privata sfär är det viktigaste. Att vi mår bättre av att skydda oss från främlingar. Varför tittar folk ut i titthålet på lägenhetsdörren innan de går ut? För att de är rädda för att säga hej till en granne. Det här kanske mest är ett problem i Stockholm, eller storstäderna. Men jämför med vilken annan kultur i världen, så pratar folk oftare med främlingar.

I Sverige bygger många högtider på att hålla ute folk som inte tillhör familjen. Under midsommar töms huvudstaden på människor, restauranger är stängda och kvar är vi, som har utländsk bakgrund och ingen att fira midsommar med. För vi blir aldrig bjudna. Om det är något som ska sägas om “integration”, är det att människor måste bjuda in till samhället för att någon ska kunna ta sig in. Om dörren är stängd, går det inte att ta sig in. Sverige måste bli mer bjussigt.

En av de sorgligaste nyhetsrubrikerna den senaste tiden måste vara den här: “Man hittad död i lägenhet efter tre år”.

Mellan en halv och en miljon svenskar är så pass ensamma att de lider av det. Var sjätte svensk har inte en nära vän. 21,4% av utrikesfödda har ingen nära vän.

Vi tror på en nyliberal idé. Att vi som individer skulle vara starka nog att klara oss ensamma genom livet. Men det är ju långt ifrån sant egentligen. Den svenska välfärdsmodellen bygger på att vi finns där för varandra. Att kollektivet stöttar upp när människor inte har råd eller förutsättningar själva. Barnens skolgång betalas av staten, och de får till och med lunch.

Borde inte kulturen då reflektera det? Nej, ju mer det gemensamma säljs ut, desto mer hänger det på att du har pengar. Snart lever vi i en dystopisk värld där alla har en privat internetläkare, en skola som de betalar för och en inhägnad bostad som ingen annan kommer in i. Allt för att skydda vår privata sfär. Istället för att samhället är bjussigt.

Men det kan vi ändra på.

Efter att jag och min granne hade lyssnat färdigt på jazzmusiken i min lägenhet, så blev vi glada för den stunden. “Vilken fin eftermiddag det blev idag”, sa hon. Ja, det blev faktiskt det.

Tanvir Mansur är skribent och producerar podcasts.