Sänkt skatt för höginkomsttagare kommer inte höja svensk produktivitet.
Hur ska produktiviteten i Sverige öka? Det är föremål för en ny statlig utredning, Produktivitetskommissionen, som leds av utredaren Hans Lindblad. De senaste 20 åren har produktiviteten stannat av sett till arbetsproduktiviteten, det vill säga hur mycket ekonomiskt värde (i termer av BNP) som skapas per arbetad timme. Sveriges arbetsproduktivitet ökade i genomsnitt med 2,7 procent under perioden 1995–2007 och med i genomsnitt 0,9 procent under perioden 2010–2020. Denna utveckling är inte unik för Sverige. Efter finanskrisen har stora delar av västvärlden haft en långsammare produktivitetstillväxt.
Kommissionen presenterade nyligen sitt första delbetänkande med 113 förslag för att öka svensk produktivitet. Om siffran framstår som slumpmässig är den tvärtom en anspelning på Lindbeck-kommissionen, efter utredaren Assar Lindbeck, som i samband med 1990-talskrisen presenterade förslag för att bryta det som ansågs var en politisk och institutionell kris som hotade svensk tillväxt och produktivitet. Det finanspolitiska ramverket, Riksbankens självständighet och skärpta krav och lägre ersättningar i socialförsäkringssystemet var några av de idéer som sedermera blev verklighet.
En cyniker hade sagt att det beror på att kommissionen mest är ett beställningsjobb från regeringen
Om Lindbeck-kommissionen var systemförändrande (om det var systemförändringar till det bättre är en debatt för sig), är Lindblads snarare systemförbättrande. De många förslagen framstår hitintills som en samling goda, men inte direkt okända, reformförslag för att förbättra svensk produktivitet. Vad sägs om regelförenklingar, bättre markutnyttjande eller centralt rättade prov? Kommissionen sträcker sig över en mängd politikområden men håller sig inom systemets ramar. Om vi ska ta skolan som exempel, varför inte föreslå att avskaffa marknadsskolan som lett till betygsinflation och segregation, snarare än att bara försöka reglera avarterna?
De förändringar av systemkaraktär som föreslås är tydligt högerlutande, som marknadshyror i nyproduktion – marknadsliberala Timbros största hjärtefråga. Utredningen innehåller också en hel del förslag om sänkta skatter. Att slopa utfasningen av jobbskatteavdraget och höja brytpunkten för statlig inkomstskatt för att ”öka incitamenten att arbeta” bland höginkomsttagare framstår inte som den lägst hängande frukten för att höja svensk produktivitet. Ända sedan moderata finansministern Anders Borgs tid, som utredaren Hans Lindblad var statssekreterare åt, har sänkta inkomstskatter varit den inslagna vägen. Utan att det gett något nämnvärt resultat för varken svensk produktivitet eller sysselsättning.
En cyniker hade sagt att det beror på att kommissionen, som har haft ett knappt år på sig att arbeta, mest är ett beställningsjobb från regeringen. Svantesson vill kunna sänka skatter och motivera det med en utredning med högt renommé. En ny fastighetsskatt föreslås också, men det avfärdades snabbt av regeringen. Helhetsintrycket av skatteförslagen blir alltså att kapitalbeskattningen mest finns med som ett pliktskyldigt alibi.
Den som hade hoppats på nya reformer eller en mer genomgripande diskussion om produktivitet inte bara i termer av hur mycket vi producerar i relation till vår arbetsinsats, utan även fördelningen av det välstånd som skapas, gör bättre i att följa Facken inom industrins Produktivitetskommission, som leds av Daniel Lind. I grunden är problemet ett för snävt synsätt på produktivitet, som inte tar hänsyn till att vi idag underminerar framtida kapitalbaser. Alla kapitalslag – realt kapital, humankapital, naturkapital och socialt kapital – måste tas med i beräkningen för att säkra ekonomins långsiktiga produktiva förmåga.
Forskningen som förs på detta område lyser tyvärr med sin frånvaro när Svantesson gör sig redo att introducera sitt sjuttioelfte jobbskatteavdrag.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
