Alliansen är redo för skilsmässa

Om borgerligheten en gång hölls samman av sitt motstånd mot socialdemokratin och arbetarrörelsen, så splittras den nu på grund av förhållandet till Sverigedemokraterna. Även om partierna inte erkänner det ännu, så står Alliansen inför en separation som inte sker i god anda.

Den 14 november 2018 kan komma att skrivas in som ett avgörande politiskt datum i den svenska politiska historien. Sveriges riksdag röstade alltså nej till Ulf Kristersson som statsminister. Regeringsfrågan är fortfarande olöst ännu två månader efter valet. Nu väntar nya möten hos talmannen som ytterst håller i taktpinnen.

Det politiska dödläget är historiskt sett unikt. Låsningarna verkar svåra att dyrka upp. Men förr eller senare måste det hända. Om inte det blir ett extraval – som ingen utom Sverigedemokraterna vill ha. Visst, det har varit turbulent och svåra lägen även tidigare: Demokratibeslutet 1918, Jämviktsriksdagen mellan 1973 och 1976, Semesterregeringen sommaren 1936 och ATP-striden i slutet av 1950-talet. Ja, listan kan göras lång. Men dagens låsningar är ändå ovanliga.

Möjligen ligger förklaringen i erfarenheterna från de borgerliga regeringsåren 1976–1982. De präglades av splittring, avhopp och återkommande regeringskriser. Och även den borgerliga regeringen 1991–1994 slutade med att Centerpartiets partiledare Olof Johansson hoppade av i protest ­– mot Öresundsbron. Senare inledde han ett samarbete med Göran Persson.

Fredrik Reinfeldts alliansbygge syftade till att stänga alla dörrar till samarbete över blockgränsen, särskilt förstås med Socialdemokraterna. De fyra borgerliga partierna knöts tätt till varandra, det organiserades samkväm och partierna lärde känna varandra. För att tala i fotbollstermer fick Reinfeldt ihop det borgerliga laget. De skrev ett gemensamt program och agerade enligt musketörernas ed: en för alla – alla för en. Alliansen blev nästan som ett enda parti.

Moderaterna gjorde anspråk på statsmannarollen, medan många av de liberaler och centerpartister som gått Timbros Stureakademi förflyttade sina partier allt längre högerut. Mitten blev ett ingenmansland för borgerligheten.

Mot den bakgrunden är låsningarna efter valet uppseendeväckande men inte särskilt förvånande. Försäkringarna om att Alliansen lever vidare framstår mer som läpparnas bekännelse än en realitet. Allt annat tyder på att vi nu ser en utdragen skilsmässoprocess. Den har legat i korten under flera år. Möjligen har några redan insett att det är nödvändigt att gå skilda vägar.

I sociala medier är Lööf och Björklund nu närmast förrädare eller rent av »socialister«. Det kan inte vara lätt.

Direkt efter valet deklarerade Jan Björklund att regeringsbildningen skulle ta tid, kanske hela hösten. Det var möjligen en signal om att Alliansens dagar är räknade. Där budskapet fanns mellan raderna för den som lyssnade.

Liberalernas och Centerns partiledare gör en krass analys av sakläget. Sverigedemokraterna måste lägga ner sina röster för att en Alliansregering överhuvudtaget skulle kunna tillträda. Det faktum att Sverigedemokraterna nu ändå röstade för Kristersson är snarare ett strategiskt agerande för att understödja och skapa förutsättningar för partiets önskekonstellation: ett konservativt block på högerkanten med M, KD och SD.

En Alliansregering skulle bli beroende av SD; de rödgröna är nämligen ett mandat större än Alliansen. Och SD skulle kunna fälla en Alliansbudget när som helst genom att rösta på Socialdemokraternas budget. Inte stabilt, med andra ord.

I denna mening är Liberalernas och Centerns agerande baserat på en krass analys av läget. Nu är handsken kastad. I kammaren vittnade Jan Björklund om de hets- och hatkampanjer som högerns svans riktat mot Liberalerna. Utanför riksdagen samlades några medlemmar från MUF under banderollen »I Björklunds Sverige bestämmer Löfven«. I sociala medier är Lööf och Björklund nu närmast förrädare eller rent av »socialister«. Det kan inte vara lätt.

Med detta är bara toppen på ett isberg. Inom borgerligheten trappas nu det ideologiska inbördeskriget upp till nya lågvattennivåer. Konflikten finns inom partier och mellan partier. Den socialdemokratiska finansministern Ernst Wigforss skrev en gång att borgerligheten hölls samman av sitt motstånd mot socialdemokratin och arbetarrörelsen. Nu splittras borgerligheten på förhållandet till Sverigedemokraterna.

Den politiska kartan ritas om. Riktigt var detta slutar är nog för tidigt att sia om. Kanske blir det en minoritetsregering. Kanske en blocköverskridande konstellation. Eller kanske ett extraval.

Men en sak är alldeles uppenbart: det borgerliga inbördeskriget är bittert och på djupet särskiljande. Alliansen är redo för skilsmässa. Tonläget antyder att det inte är fråga om en lycklig separation.