»Alliansen har gjort sin plikt. Den kan gå«

ledare Argumenten för alliansen som naturligt regeringsalternativ haltar betänkligt.  Kravet från Annie Lööf och Jan Björklund efter att de avsatt Stefan Löfven måste vara ett av de märkligaste politiska utspelen på mycket länge.

Det politiska spelet är namnet på Sveriges Radios podd om svensk politik. För tillfället är det en synnerligen träffande beskrivning av läget. Det är det »hela havet stormar« på Helgeandsholmen just nu, trots att de nya politiska förutsättningarna varit kända länge.

Eftersom de borgerliga partierna övergett Decemberöverenskommelsen (DÖ) som byggde på att största block skulle få regera anser de sig nu kunna göra anspråk på makten, även om de rödgröna har ett mandat mer.

Argumenten för alliansen som naturligt regeringsalternativ haltar emellertid betänkligt. De driver testen att de rödgröna inte ska räkna in Vänsterpartiet i sitt regeringsunderlag eftersom de inte suttit i själva regeringen. Men i realiteten har de förstås ingått i Stefan Löfvens regeringsunderlag.

Vidare hävdas nu även att Vänsterpartiet är ett extremt parti av samma kaliber som Sverigedemokraterna och därför ska räknas bort. (Det gjorde inte Reinfeldt på sin tid när han lanserade DÖ!)

Jag har personligen många synpunkter på Vänsterpartiet, särskilt dess historiska arv som partiet bara nödtorftigt gjort upp med. Men att jämföra Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna (SD) är ohederligt.

SD är ett parti som utmanar fundamentala byggstenar i vår demokratimodell och som har starka kopplingar till och sympati för den ”illiberala” utvecklingen i Ungern och Polen.

Vänsterpartiet är ett pålitligt demokratiskt parti exempelvis när det gäller respekten och skyddet av mänskliga rättigheter och minoriteter i vårt land.

Vidare utmålas socialdemokratin som en maktkoloss som till varje pris måste hållas borta från makten. Det långa socialdemokratiska maktinnehavet kastar ännu sin skugga över dagens svenska borgerlighet.

Det är snarare partiets pragmatiska läggning och förmåga att kompromissa som är förklaringen till att partiet innehaft regeringsmakten under så många år

Men Socialdemokraterna snittar inte längre runt 45 procent av väljarstödet. Det är förstås högst legitimt att utifrån sin styrkeposition sträva efter makt och försöka få genomslag för sin politik.

Bilden av socialdemokratin som en okänslig maktkoloss odlas både till höger och vänster, partiet anses krossa både motståndare och allierade på sin politiska väg till makten.

Jag tror att allt detta bygger på ett fundamentalt missförstånd om varför socialdemokratin varit så framgångsrik. Det är snarare partiets pragmatiska läggning och förmåga att kompromissa som är förklaringen till att partiets långa regeringsinnehav.

Den grundlades redan för hundra år sedan när den allmänna rösträtten drevs igenom av en liberal-socialdemokratisk regering. Och har manifesterats många gånger sedan dess, även i opposition som exempelvis när partiet släppte fram en folkpartiregering 1978, i krisförhandlingarna 1992 och pensionsförhandlingarna 1994.

Under de senaste mandatperioderna har dock klyftan mellan blocken och mellan höger och vänster närmast förstärkts.

I tisdags röstade de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna bort Stefan Löfven som statsminister. Det dröjde bara några timmar innan Liberalernas Jan Björklund och Centerpartiets Annie Lööf villkorade sitt inträde i en alliansregering med att Socialdemokraterna ska rösta för alliansens budget!

Det måste vara ett av de mest märkliga politiska utspel vi sett och hört på mycket länge. För de socialdemokratiska motkraven för en sådan eftergift skulle vara oacceptabla för de borgerliga partierna.

I själva verket anar man ett mått av desperation när sanningens minut i regeringsfrågan närmar sig.

Alliansen kom till för att bryta Socialdemokraternas starka position som statsbärande parti. I den meningen har projektet lyckats.

Men Socialdemokraterna är ändå fortfarande Sveriges största parti. Med vårt proportionella system och dagens komplicerade politiska landskap är fasta konstellationer som alliansen ett hinder för att kunna forma fungerande regeringar och majoriteter i riksdagen.

Så även om det svider är det hög tid för de borgerliga partierna att travestera Friedrich Schiller: »Alliansen har gjort sin plikt. Den kan gå.«