När alliansen hotar att fälla statsråd för att stoppa nya skatter är det från en svagare position än på länge. Men också regeringen är svag. Vinnaren i detta ställningskrig blir ingen av de två huvudparterna.
I filmen »Musen som röt« förklarar pyttelandet Grand Fenwick krig mot USA. Planen är att förlora kriget för att kunna rädda landets urusla ekonomi. Det går bra till en början för premiärminister Count Rupert Mountjoy. New York är folktomt på grund av en atomvapenövning.
Jag vill inte på något sätt jämföra Anna Kinberg Batra med Peter Sellers som spelade huvudrollen i den där filmen. Men alliansen röt förra veckan. De borgerliga partierna är nu beredda att lyfta ut några skatteförslag och rösta ned dem i riksdagen (den rödgröna oppositionen gjorde samma sak för fyra år sedan!). Och att ovanpå detta rikta misstroendevotum mot enskilda väl utvalda statsråd. Sverigedemokraterna har ställt in sig i ledet i detta politiska frontavsnitt i den svenska ankdammen år 2017.
Inte för att regeringen agerar och regerar utifrån en styrkeposition. Tvärtom. Men den så kallade alliansen och borgerligheten är svagare än på mycket länge. Söndagens Sifo-mätning visade att Moderaterna tappat nära nog halva sitt väljarstöd. Ytterligare en kalldusch för ett svårt prövat parti. Krisen berör inte bara partiledaren Anna Kinberg Batra. Hon sitter nu kvar på nåder. Kanske i avsaknad av en självklar ersättare som skulle kunna lyfta partiet. Eller för att ingen vill bli partiledare just nu och tvingas krishantera efter ett dåligt valresultat 2018.
Krisen beror i grunden på att Moderaterna i snabb takt övergett flera av Fredrik Reinfeldts käpphästar. Decemberöverenskommelsen var en moderat idé som alliansen sa upp redan efter knappt ett år. I flyktingpolitiken har Moderaterna genomfört en 180-graders svängning. Kinberg Batra har öppnat för samtal med Sverigedemokraterna. Men hon har varken lyckats stoppa tappet av liberala väljare till Centern eller konservativa och invandringskritiska till Sverigedemokraterna.
Moderaterna genomgår en identitetskris. Fredrik Reinfeldt rensade på sin tid ut det gamla bunkergänget, den generation som skolats och fostrats av Gösta Bohman. De bevakade högerkanten och genomdrev den liberala revolutionen på en och samma gång. Detta gamla garde rensade Reinfeldt ut. Eller marginaliserade. Gunnar Hökmark förpassades till Europaparlamentet. Men efter att Reinfeldt och Borg lämnat scenen visar det sig att de nya Moderaternas efterträdare inte lyckas fylla ut kostymerna och dräkterna. Det är samma syndrom som drabbade socialdemokratin efter att Göran Persson avgick valnatten 2006.
Det är ju Jimmie Åkesson som har förpassat de andra partierna till dagens ställningskrig i politikens ingenmansland.
Liberalerna är inne i en bitter strid om partiledarposten mellan Jan Björklund och Birgitta Ohlsson. Allt tyder just nu på att den kommer att pågå ända tills partiets landsmöte i mitten av november. Kristdemokraterna ligger stabilt under fyraprocentsspärren. Det senaste utspelet om ytterligare ett jobbskatteavdrag för föräldrar(!), tjänstledighet för föräldrar och lördagsträffar i skolan bär den politiska desperationens alla kännetecken.
Centerns framgångar och självförtroende är det enda ljuset i borgerlighetens tunnel. Annie Lööf har redan skiftat tonläge och framstår mer som en kommande statsbärande och modererande politiker än tidigare. Vi ser nu en kamp om ledartröjan inom borgerligheten som moderaterna haft i över trettio år. Centern är militant liberalt i många frågor. Men vill uppenbarligen inte regera med stöd av Sverigedemokraterna. Men det är tveksamt om partiet är redo att axla statsmannarollen redan 2018, siktet har varit inställt på 2022.
Alliansen röt. Men ingalunda utifrån en styrkeposition. Svaga partier och ifrågasatta partiledare har ofta ett behov att visa hög svansföring och tenderar ofta att fatta ödesdigra beslut. Den strategin är förenad med stor risk. Om väljarna känner att taktiken och det politiska spelet tar överhanden kan de satsa på oväntade politiska alternativ. Särskilt om politiken inte levererar. Bådadera är de överraskande valresultaten i Frankrike och Storbritannien exempel på.
Den uppenbara möjliga vinnaren här hos oss– och det smärtar att skriva det – är dessvärre Sverigedemokraterna. Det är ju Jimmie Åkesson som har förpassat de andra partierna till dagens ställningskrig i politikens ingenmansland.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
