Alliansen vid vägs ände

Det kommande mötet mellan alliansföreträdarna i Maramö präglas av tomhet. Det är inte bara att knäppa på ljuset och starta motorn på nytt.

2006 vann Fredrik Reinfeldt valet på löftet att minska utanförskapet. Men den politik som alliansen, genast och utan noggrann beredning, skulle driva igenom ökade tvärtom utanförskapet för sjuka och arbetslösa.

Nu kan man läsa om effekterna av politiken i ”Onådiga luntan”. 73 svårt sjuka personer som inte får vara sjuka berättar i en fasaväckande rapport för organisationen SocialAktion hur de bollas mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

För att genomföra den politiska kursändringen för sex år sedan måste de sjuka behandlas som brottslingar, läkarintyg med tydliga diagnoser underkännas av andra läkare och arbetsförmåga fabriceras.

”Denna regering kommer att gå till historien som en av de medmänskligt sett mest inhumana”, menar en av de sjuka i rapporten.

Ja, vad är det eftervärlden kommer att minnas regeringarna Reinfeldt för?

Frågan ställs i dag eftersom alliansen har ett ganska magert facit efter snart två mandatperioder. Bortsett från brutaliteten mot de sjuka och arbetslösa, och ett oräkneligt antal skattesänkningar förstås.

Lindringar i fastighetsbeskattningen, krogmomsen, bolagskatten, rutavdrag och jobbskatteavdrag har för en tid hållit väljarna på gott humör. Men politiken har nått vägs ände i det ögonblick då medborgaren i gemen ser de svarta hålen i offentlig sektor – som uppstått sedan denna dränerats på skattemedel.

Nu har också åtskilliga av alliansens väljare själva hamnat i sjukvårdsköerna, sett de usla skolresultaten, drabbats av tågen som inte går och känner av den skenande ojämlikheten. Och vems fel är det?

Argumentet att skylla på sossarna, som Filippa Reinfeldt gjort om sjukvårdsköerna i Stockholm, Jan Björklund om skolan, Catharina Elmsäter Svärd om tågen och Fredrik Reinfeldt om de ökade klyftorna, det kunde man möjligen göra under den förra mandatperioden. Men att säga så i dag är ett tydligt svaghetstecken.

Finansminister Anders Borgs prestation har varit att övertyga många om att han för en ekonomiskt ansvarsfull politik. Men också den finten har nått vägs ände, när folk börjar inse att de gigantiska skattesänkningarna hotar välfärden.

Och hur ekonomiskt ansvarsfullt är det av regeringen att bara nicka, men inte fatta några beslut om att 97 miljarder av skattebetalarnas pengar ska användas till köpet av Nuon? Idén att statliga företag fritt ska kunna agera som alla andra kapitalistiska koncerner gör det meningslöst att ha statliga bolag. Och dyrt.

Reinfeldt har skyllt på Maud Olofsson. Så var det inte i början. Då var alliansen besjälad av att inte öppet gräla som 70-talets borgerliga regeringar gjorde. Men i takt med att flera av de små regeringspartierna nu löper risk att falla ur riksdagen ökar deras lust att framhäva sig själva.

Jan Björklund försöker sno röster från Moderaterna på försvarsfrågan. Och sedan Centern med sitt idéprogram siktat på Stureplan men skjutit sig i foten, försöker de andra partierna framställa sig som landsbygdens verkliga vän.

Men det nya är den moderata arrogansen. Reinfeldt är inte längre den osjälviske lagledaren, utan utmanar öppet Björklunds monopol i skoldebatten. Och Tobias Billströms tal om att minska flyktingmottagningen visar att Moderaterna sätter det egna partiet framför alliansen.

Det kommande toppmötet med de fyra partiledarna hemma hos Annie Lööf i Maramö utanför Värnamo präglas av tomhet. Det är inte bara att knäppa på ljuset och starta motorn på nytt.

Nu ser alla att utanförskapet som skulle minska i stället ökade. Den billiga arbetskraft som tagits hit lever ofta i ett rättslöst tillstånd på arbetsgivarens nåde. Arbetslösheten har inte sjunkit och ersättningarna är rekordlåga.

Och i de mest brännande framtidsfrågorna, hur de unga ska få jobb och en anständig bostad, har alliansen inga svar inför valet 2014.