Alliansens framgångssaga kan snart vara slut

Sedan Reinfeldt (M) avgick som statsminister 2014 har svensk politik inte varit sig lik. Det mesta har kretsat kring Sverigedemokraterna och alliansens framgångssaga kan sjunga på sista versen.

För över 50 år sedan skrev Herbert Tingsten att socialdemokraterna hade en särställning och ett nästan magiskt försteg medan de andra partierna »uppfattas som planeter, kretsande ­– förvisso icke enligt några fasta eller beräknande lagar – kring den socialdemokratiska solen”« De borgerliga valsegrarna 1976 och 1991 ändrade inte utan bekräftade bara den bilden.

Fredrik Reinfeldt och hans Nya Moderater föresatte sig att ändra detta. Socialdemokraterna skulle inte längre vara den där solen som de andra förhöll sig till. Nu skulle det vara slut på splittring och ekonomiskt önsketänkande inom borgerligheten. Högern skulle återta rollen som statsbärande parti. Vägen gick via att forma ett starkt sammansvetsat block med fyra borgerliga partier med ett gemensamt program, alliansen. Det hade aldrig hänt tidigare. Efter valet 2006 kunde de bilda en majoritetsregering.

Socialdemokraterna hade med några få undantag alltid regerat i minoritet, men var med unikt högt väljarstöd ändå det naturliga regeringspartiet.

Alliansen skulle nu hålla ihop i vått och tort och inte springa över blockgränsen och göra upp med socialdemokraterna stup i kvarten. Den butiken stängde Reinfeldt nästan helt och hållet.

Socialdemokraternas historiska maktställning utgick från en mer sofistikerad strategi än att i alla lägen luta sig bara mot de egna mandaten.

Visserligen var  dåvarande VPK, dagens Vänsterparti en garant för ett socialdemokratiskt regeringsinnehav. Men positionen med ett parti till vänster gav också socialdemokraterna möjlighet att göra upp över blockgränsen när det passade.

Socialdemokraterna balanserade skickligt mellan en försiktig men radikal reformism och ett ansvarstagande som skapade legitimitet utanför de egna leden. Val som präglats av tydliga blockkonfrontationer som 1928, 1976 och 2006 (och 2010) har de borgerliga partierna vunnit.

Reinfeldt ritade om den kartan i grunden och försvagade socialdemokratin. Han kanske inte ska ta åt sig hela den ”äran”. I botten ligger djupare samhällsförändringar än Fredrik Reinfeldt kunde rå över.

Men efter valet 2006 kastades socialdemokraterna in i sin djupaste kris på 100 år.

Håller SD på att bli den sol som de andra partierna kretsar kring? Vi har ett gemensamt ansvar att undvika solförmörkelse.

Men varje förändring skapar sin motreaktion. När Alliansen och att Moderaterna övergav högerflanken öppnades en övergiven politisk yta (där moderaterna tidigare navigerade) för SD:s partiordförande Jimmie Åkesson.

Från 2010 hade alliansen inte längre egen majoritet i riksdagen. Alliansprojektet haltade redan då. 2014 avgick Reinfeldt.

Alltsedan dess har svensk politik inte varit sig riktigt lik. Numera är det som om varje debatt och kontrovers handlar om Sverigedemokraterna. Håller SD på att bli den sol som de andra partierna kretsar kring?

Ett skäl är att fokus så mycket legat på politisk spelteori och taktisk positionering. Först träffades Decemberöverenskommelsen. Sedan övergav KD och resten av den borgerliga alliansen den. Det går inte att säga att moderatledaren Anna Kinberg Batras senaste utspel är skrivet i sten, om någon ens tydligt förstår vad det innebär. Men jag misstänker på goda grunder att allt det här är ”gefundenes fressen” för Sverigedemokraterna. Särskilt som det finns skäl att tro att trätan kommer att fortsätta.

I grunden är fasta konstellationer som alliansen i dagens läge särskilt problematiska. Och kanske är det i praktiken sista versen i framgångssagan alliansen vi nu lyssnar in via inte alltid så informativa debatter och analyser i media. Även om det formellt kan dröja till efter nästa val.

Ett bättre alternativ är att inte från början göra alltför hårda utfästelser om samarbeten, varken åt höger eller vänster. Men samtidigt se till att de politiska partierna tydliggör sin politiska vision och ambitioner i valrörelsen. Det vill säga visar sin ideologiska särart. Den är nämligen inte glasklar i dagens kommunikationsstyrda politiska värld.

Men partierna i riksdagen måste sedan vara beredda att kompromissa och lösa vardagliga problem.

Sverigedemokraterna är som Håkan Holmberg visar i »Den farliga mångfalden« ett parti med en dubiös och tvivelaktig demokratisyn. Vi har ett gemensamt ansvar undvika solförmörkelse i svenska politik och i Sverige.