Alliansens orwellska politik

Alliansen borde kanske ta sig en funderare på hur deras handlingar påverkat det politiska läge vi befinner oss i.

Många gånger under alliansens regerande och inte minst under valrörelsen har det funnits en känsla av att vi alla är karaktärer i en roman av George Orwell. Alliansen har försökt förvrida vårt tänkande genom att ge gamla ord helt ny innebörd.

Serietecknaren Sara Granér illustrerar detta ypperligt i sitt samhällskritiska album All I want for christmas is planekonomi:

Det heter inte “klassamhälle”, det heter inkomstspridning. Det heter inte “svårt att klara sin försörjning”, “utförsäkring” eller “misär”, det heter “incitament att ta sig in på arbetsmarknaden”.

Det orwellska språkbruket beskriver vår verklighet i förskönande syfte för att kamouflera vad ordet egentligen betyder.

Alliansens utspel på DN Debatt är ett annat ypperligt exempel på hur verkligheten förvanskas till högerns fördel. När alliansens partiledare beskriver den senaste veckans händelseförlopp, konstaterar de lugnt att Stefan Löfven har misslyckats med att handskas med det parlamentariska läge som Sverigedemokraterna framför allt orsakat.

För att visa sin goda vilja och sitt stora ansvarstagande för landet säger sig nu alliansen vara redo att göra upp över blockgränsen innan extravalet, för att förändra de spelregler som möjliggör att en minoritetsregering kan styra landet. Fokus är naturligtvis inställt på att underlätta för sig själva i extravalets efterspel.

“Vårt uppdrag är att ta ansvar för Sverige, inte att säkra ett socialdemokratiskt maktinnehav”, skriver alliansen och lyckliggör sig sedan över att 2015 års statsbudget är deras och inte den sittande regeringens. Verkligen? Eller så handlar det om att frångå principen att låta en folkvald regering få regera.

Hela händelseförloppet är problematiskt både ur demokratiskt och etiskt perspektiv. Viktigast att minnas är att svenska folket valde bort alliansen och deras politik i valet.

Alliansen motsatte sig inte att Stefan Löfven blev regeringsbildare när de hade chansen att i ett tidigt skede visa sitt missnöje med att ha förlorat makten. De hade kunnat motsäga sig talmannens förslag, som SD gjorde. I stället iscensattes ett politiskt spel, vars konsekvenser alliansen inte vill kännas vid att de själva bär ansvar för. Debattartikeln i DN visar också att de bestämt sig för att redigera och regissera verklighetsbeskrivningen.

Med det orwellska språkbruket som alliansen behärskar så väl heter det nu att de är redo att ta ansvar för det parlamentariska läget. Men det har varit uppenbart att alliansen inte handlar efter några etiska grundprinciper, utan enbart efter en jakt på maktmaximering.

Alliansen borde kanske ta sig en funderare på hur deras handlingar påverkat det politiska läge vi befinner oss i.

För att en handling ska vara rätt ska den leda till bättre konsekvenser än någon annan handling som kunnat väljas, enligt konsekvensetiken.

Vi testar tanken: Ett samtal med Stefan Löfven om att hitta samarbetsmöjligheter hade begränsat SD:s framfart såväl som tillåtit en folkvald regering att regera. Det hade varit att ta ansvar.

I stället har alliansen gett landet en regeringskris.