Det är inte konstigt att statsminister Fredrik Reinfeldt fullständigt tappar humöret när han får frågan om hur han tänker agera om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Opinionsundersökning efter opinionsundersökning visar att partiet klarar fyraprocentspärren. Och att det därmed blir alliansens enda hopp för att få behålla regeringsmakten.
Ett vansinnigt missförstånd i mediedebatten om Sverigedemokraterna och deras eventuella roll efter nästa val är att de kan bli ett "vågmästarparti". Det kunde inte vara mer fel. Sverigedemokraterna kommer vid ett inträde i riksdagen aldrig bli någonting annat än ett stödparti till en borgerlig regering. Så ser läget ut i många andra europeiska länder, så kommer läget att bli även i Sverige.
Inget av blocken – definitivt inte det rödgröna – kommer att samarbeta med SD i bemärkelsen att de på förhand släpps in i regelrätta förhandlingar om politiska frågor. Men den borgerliga alliansen kommer att bli beroende av Sverigedemokraternas röster i riksdagen för att få igenom sina förslag. Inte samarbete alltså – men passivt stöd. Och där stödet inte är passivt – kohandel. Fredrik Reinfeldt vägrar svara på frågan om hur han tänker hantera SD för att han vet detta. Och för att han inser att en röst på alliansen kan innebära lite mer sverigedemokratisk politik.
Att SD över huvud taget kommer in i riksdagen kan vara en effekt av att Moderaterna dominerar alliansen fullständigt och inte låter småpartierna vara med och bestämma. Då hamnar C, KD och FP nära fyraprocentspärren och riskerar att åka ur riksdagen. Därmed stärks SD:s roll i valrörelsen, eftersom alliansen blir än mer beroende av deras framgångar.
Ett annat missförstånd som råder i diskussionen kring SD är huruvida "debatten ska tas" eller inte. För det första diskuteras det aldrig i dessa termer kring andra, dock demokratiska, partier utanför riksdagen. För det andra är det inget av riksdagens partier som i dag har formulerat ett ideologiskt svar av substans till SD:s förenklande politik, en kosmopolitisk vision bortom nationalstaten som på riktigt ifrågasätter deras världsbild. Då befinner man sig alltid på deras planhalva i en debatt och kan aldrig vinna. Därmed, och för det tredje, är risken att man förlorar någon av de 96 procent av anhängarna som man redan har, större än chansen att man lyckas omvända någon av de fyra procent som man ändå inte har.
Att som demokratisk politiker eller journalist skänka ett rasistiskt parti utrymme i medierna är inte bara korkat. Det är framför allt kontraproduktivt, eftersom de kommer att vinna fler anhängare än de förlorar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
