Milano: En promenad från Porta Venezia till den gotiska katedralen bekräftar ryktet. Milano är Italiens Ohio. Valaffischer varvas med vita tält som befolkas av valarbetare från en myriad av partier och koalitioner. På Piazza del Duomo ställs en liten scen i ordning.
Aktiviteten beror på de vallagar som gäller i valet 24–25 februari. Parlamentet har två kamrar, majoritet i båda krävs när lagar ska stiftas. Den koalition som blir störst i underhuset får en mandatbonus. De senaste 30 mätningarna pekar åt samma håll. Koalitionen som leds av socialdemokratiska PD får den bonus som garanterar 55 procent av mandaten i underhuset.
Men till senaten gäller andra regler. Valkretsarna utgörs av 20 regioner, största koalition får 55 procent av den aktuella regionens mandat. Folkrika regioner som Lombardiet, Veneto, Sicilien och Kampanien blir ”vågmästarregioner”. Med drygt tio miljoner invånare på slätterna och industrilandskapen runt Milano innehar Lombardiet 49 av senatens 315 mandat. PD har inte råd att förlora Lombardiet och ytterligare en ”vågmästarregion”. Därav jämförelsen med ”the Buckeye State”.
De sluga vallagarna utformades av en partiräv i Lega Nord, separatisterna som leds av Maroni. 75 procent av skatterna som betalas i Lombardiet ska stanna där, lovar Maroni, och kryddar med utfall mot Rom och Bryssel.
Maroni har dock en överman: Den återuppväckte Berlusconi lovar att alla ska få tillbaka den skatt som de betalade för sin bostad under 2012. Pengarna kan hämtas kontant på posten, lovar Berlusconi i en kampanj som är antitysk, antieuropeisk och som blandar ekonomisk populism med nationalism.
PD:s premiärministerkandidat, Bersani, har dock en huvudvärk som inte bara består av vallagar och Berlusconis återkomst.
Komikern Beppe Grillo bedriver en auktoritär och vänsterpopulistisk kampanj. Till vänster finns en ny valallians – RC – som leds av den populäre åklagaren Ingroia. Han backas upp av två kommunistpartier och en annan känd åklagare, Di Pietro. Och även om teknokraten och nuvarande premiärministern Montis anseende har sjunkit samlar hans koalition, som även består av mittenpolitikern Casini och ex-fascisten Fini, runt 14 procent i mätningarna.
Kvar står Bersani med en plattform som är politiskt önskvärd: Mot skatteflykt, utförsäljningar och privatiseringar. Med löften om satsningar på utbildning, infrastruktur, kreditförsörjning till småföretag – och en aktiv proeuropeisk politik i sann italiensk anda.
Resultatet av Bersanis huvudvärk kan bli ett måttligt valresultat som kräver samarbete med Monti för att garantera en majoritet i senaten. Men ledaren för ett av partierna i Bersanis koalition, SEL:s Nichi Vendola, kör gärna på vänsterhjulet och vill inte regera med Monti.
Det är som på Prodis tid. Allt är bättre än Berlusconi, som har stigit i mätningarna. Men återigen kan den kloka vänstern misslyckas med att samla de mandat som krävs för att uppnå verklig förändring.
Under vandringen i Italiens Ohio surrar en mening från Il Gattopardo, kanske den mest klassiska av italienska romaner, i huvudet: ”Allt måste förändras så att allt kan förbli sig likt”.
Fotnot | Följande läsning om Italien på svenska rekommenderas:
Olle Svennings rapport ”Kan vänstern rädda Italien?”
Silvia Avallones roman ”Stål”.
Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman ”Leoparden”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
