Moderaternas snabba förändring kan leda till att de vill bilda en minoritetsregering på egen hand, som överlever på SD:s nåder. Ulf Kristerssons totala utrensning av Reinfelds politiska arv visar att allt är möjligt.
Makt är politikens affärsidé och viljan till makt kan åsidosätta många olika principer.
Moderaterna har genomgått en snabb och genomgripande förändring. Ulf Kristersson rensar nu ut de sista resterna av Fredrik Reinfeldts politiska arv. Att avgångna partiledare hamnar i kylskåpet är i inte något nytt. Men scenförändringen är ändå uppseendeväckande.
Moderaterna har genomfört ett monumentalt återtåg till de gamla moderaterna. Partiet placerar sig långt till höger. Även förslaget om marknadshyror har dammats av. Något till och med Carl Bildt la i malpåse. Reinfeldts »öppna hjärtan«-hållning är som bortblåst. Moderaterna intar nu en extremt restriktiv syn på asylrätten.
Fredrik Reinfeldt var som en gammalmoderat, Ulf Kristersson var en himlastormande libertarian som argumenterade för fri invandring.
När jag bevakade Moderaterna i början av 1990-talet var Ulf Kristersson en framgångsrik ordförande i MUF. Fredrik Reinfeldt lyckades avsätta honom vid slaget i Lycksele 1992. Då uppfattade jag Fredrik Reinfeldt mer som en gammalmoderat, mer konservativ och inte så attraherad av nyliberala upptåg. Ulf Kristersson däremot var en himlastormande libertarian som ville förändra Sverige i grunden och argumenterade för fri invandring. Det var då.
Reinfeldts och Kristerssons senare politiska krumbukter kan därför framstå som en smula märkliga. Har de bytt roller och politiska positioner med varandra, lite om vartannat?
Men i politiken är principer en sak. Makt är politikens affärsidé. Strategier som leder till maktpositioner i ett parti är en central pusselbit för en framgångsrik politiker.
Och taktiska manövrar som visar vägen till regeringsmakten ytterligare en annan förklaringsfaktor bakom politikers agerande.
Man behöver inte vara cynisk eller nedvärderande för att se detta som centrala inslag i politiken. Politiker har sitt parti att ta hänsyn till. Och väljare de vill vinna eller behålla.
Nya moderaterna var en gångbar strategi under Reinfeldts partiledarskap. Han distanserade sig från de gamla moderaternas syn på invandrare (minns valstugereportaget inför valet 2002 som ledde till ett stor väljartapp). Alliansen blev ett sätt att befästa blockpolitiken. Samtidigt som nya moderaterna kunde göra anspråk på mittenväljarna.
Men sedan tog sig Sverigedemokraterna in i riksdagen. Och därigenom är det politiska startfältet mer komplicerat. Numera tycks inte någon göra anspråk på mittens rike. Moderaternas förflyttning högerut är det mest flagranta exemplet.
Den ökade konkurrensen gör att partierna mer profilerar sig på egen hand. Så är det väl alltid inför ett val. Men i år mer än tidigare.
Fredrik Reinfeldts maktstrategiska lösning efter Sverigedemokraternas entré var att den största konstellationen i riksdagen skulle få regera. Den konfirmerades sedan genom Decemberöverenskommelsen (DÖ) som tillkom efter att SD röstat för Alliansens budget. Reinfeldt spelade en viktig roll när DÖ förhandlades fram. Men DÖ föll på borgerligt initiativ. Reinfeldts formel överlever dock i den meningen att den rödgröna regeringen har fått sitta kvar.
Men nu går vi in i en valrörelse där regeringsfrågan är minst sagt oklar. Vem tar vem efter valdagen?
En sådan regering skulle innebära den största maktförskjutningen i svenskt politiskt liv sedan högern i förlorade makten över första kammaren för hundra år sedan.
Visst, om Alliansen blir större än de rödgröna så kommer en ny alliansregering att bildas. Det skulle på sätt och vis innebära att Reinfeldts maktformel lever vidare.
Men den principen verkar i så fall inte gälla åt andra hållet. För även om de rödgröna blir större har Ulf Kristersson lovat att fälla Stefan Löfven. Samtidigt som Liberalerna och Centern hittills sagt nej till att bilda regering med stöd från Sverigedemokraterna, vilket detta alternativ i praktiken förutsätter.
Allt fler kommentatorer spekulerar nu om att Moderaterna kan komma att bilda en minoritetsregering på egen hand. Den skulle i praktiken överleva på Sverigedemokraternas nåder.
Viljan till makt kan, som sagt, åsidosätta olika slags principer. En sådan regering skulle innebära en enorm maktförskjutning i svenskt politiskt liv. Den största sedan högern i förlorade makten över första kammaren för hundra år sedan, i samband med den allmänna rösträttens införande 1918.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
