Allt kvinnor gör är inte feminism

ledare  2019 tycks vad som helst kunna kallas feminism. Men jämställdhetskampen kan inte gå ut på att kvinnor ska få nyttja ett sjukt system bara för att män också gör det. 

Allt kvinnor gör är inte feminism. Att starta en kvinnoklinik som gör att rika kvinnor får vård före fattiga kvinnor är exempelvis inte feminism. Kritiken mot Camilla Läckbergs nya vårdprojekt Hedda Care lät inte vänta på sig. Läckbergs vårdprojekt urholkar nämligen välfärden. För så här är det: det är en myt att privata vårdklinker avlastar vården. Det är precis tvärtom. I Sverige råder läkarbrist, särskilt specialister i allmänmedicin. När en allmänläkare således börjar arbeta på Läckbergs klinik försvinner en läkare från en vårdcentral där ett läkarbesök kostar 200 kronor. Hos Läckbergs klinik på Östermalm kostar ett besök hos gynekolog eller barnläkare 2490 kronor.

Grundarna av Hedda Care försvarar de höga avgifterna med att de inte subventionerar avgiften och därmed inte tär på de allmänna resurserna. Men det är helt enkelt inte sant, eftersom de tar personella resurser i en bristsituation.  På så sätt bidrar vårdprojekt som Hedda Care till att rika, friskare, patienter går före fattigare människor med större vårdbehov.  Läckberg säger att hon vill förbättra kvinnovården, men gör precis tvärtom.

Naturligtvis vill jag att Sverige inom en snar framtid får en kvinna som statsminister. Men inte till vilket pris som helst.

Men det finns de som försvarar Läckberg. ”Om det hade varit två män istället, om t ex Micke Persbrandt och Micael Bindefeld hade startat en mottagning där män enkelt kunde kolla sin prostata och sina PSA-värden för 1200 spänn, då hade morgonsofforna svämmat över av inställsamma politiker, journalister, och vårdgivare (…)”. Det skriver exempelvis författaren Louise Boije af Gennäs i kommentarsfältet, påhejad av Anna Kinberg Batra.

Folk hade nog reagerat på om Persbrandt och Bindefeldt tog 1200 spänn för en prostataundersökning. Men nu är det inte  Persbrandt och Bindefeldt som öppnat en klinik. Det är istället Läckberg, som i jämställdhetens namn, startat en privat vårdklinik på Östermalm. Läckberg vill ”hjälpa de mest utsatta i samhället” och kliniken är uppkallad efter Hedda Andersson, en av Sveriges första kvinnliga läkare, som i slutet av 1800-talet hjälpte fattiga kvinnor och barn. Ett hån, rent ut sagt.

Jämställdhetskampen kan rimligtvis inte gå ut på att kvinnor ska få nyttja ett sjukt system bara för att män också gör det. Det är exempelvis inte mer legitimt att kvinnor gör reklam för nätcasinon för att Zlatan också gör det, eller att kända influencers gör reklam för nätläkare bara för att deras manliga kollegor också gör det. Istället borde Zlatan sluta kapitalisera på människors spelberoende, och manliga influencers borde sluta göra reklam för nätläkarna som dränerar välfärden.

Men sen är det ju trots allt 2019 och då kan vad som helst vara feminism. Idag kallar exempelvis Ebba Bush Thor sig för feminist i samma andetag som hon vill skrota de reserverade månaderna i föräldraförsäkringen, införa vårdnadsbidrag samt samarbeta med det antifeministiska partiet Sverigedemokraterna.

Anna Kinberg Batra sa, när hon tvingats avgå bland annat på grund av sina närmanden av SD, att hon hoppas att hennes dotter under sin livstid får uppleva en kvinna som statsminister. Själv hoppas jag mer att mina barn aldrig får uppleva Sverigedemokraterna vid regeringsmakten. Missförstå mig rätt: naturligtvis vill jag att Sverige, som ligger efter på denna punkt, inom en snar framtid får en kvinna som statsminister.  Men inte till vilket pris som helst.

Valet mellan Ebba Busch Thor och hennes ”borgerliga feminism” som sker i samarbete med SD, och vilken socialdemokratisk man som helst, är enkelt. Och i valet mellan att stötta en offentligdriven kvinnoklinik som kommer alla till del, eller en privatägd kvinnoklinik som drivs av ”starka kvinnor” och urholkar välfärden, är också enkelt. Allt kvinnor gör är nämligen inte feminism.