Alltför tidigt för slutlig analys

ledare Det är bara att hoppas att diskussionen om den svenska coronastrategin blir mer allsidig. Vi behöver en rimlig bild av vad som faktiskt hände.

Det har nu gått två år sedan Covid-19 började spridas i kinesiska Wuhan. Det lackar mot jul här i Sverige och vi är nu inne i en fjärde våg. Omikron-mutationen är mer smittsam men ser ut att ge mildare symptom, särskilt bland de som är vaccinerade. I många europeiska länder är dödstalen åter höga och smittspridningen mycket omfattande. Flera länder har stängt ned på samma genomgripande sätt som under tidigare vågor. Den svenska regeringen har tillsammans med Folkhälsomyndigheten redan introducerat nya åtgärder och mer lär komma, även om smittspridningen i Sverige ligger på en lägre nivå, än så länge.

Många sanningar och förutsägelser har kommit på skam under pandemin. Covid har oupphörligt gäckat oss och visat sig vara ett synnerligen svårbemästrat virus. Pandemin är en kris som saknar motsvarighet i vår tid, sett till sina långtgående och djupgående konsekvenser. Redan har över fem miljoner fått sätta livet till. Många, många fler har varit sjuka, en stor andel allvarligt och åtskilliga har fått bestående men. Det ekonomiska och sociala priset går än så länge inte att överblicka. Följderna för den psykiska och fysiska folkhälsan är stora och förmodligen långvariga.

Det var ett misstag att flytta krishanteringen från Statsråds-beredningen.

Det är viktigt att vi lär oss så mycket som möjligt av vad som gjorts rätt och vad som varit mindre bra, för att inte tala om direkta missgrepp. Från dag ett har den svenska Coronastrategin varit omdiskuterad och ifrågasatt. Men alla länder har uppslitande diskussioner av det här slaget. Utvärderingen av Coronahanteringen är också laddad med politik. I somras tillsatte regeringen Coronakommissionen, efter krav från oppositionen skulle den lämna sitt slutbetänkande innan valet nästa år. Kanske trodde någon att pandemin skulle vara över vid det här laget. Men möjligheten att nagla fast regeringen vid brister och tillkortakommanden spelade förstås en central roll.

Coronakommissionen ska utvärdera”regeringens, förvaltningsmyndigheternas, regionernas och kommunernas åtgärder för att begränsa spridningen av det virus som orsakar sjukdomen covid-19 och spridningens effekter”. Gott så. Kommissionen har redan kommit med två delrapporter. Men slutbetänkandet ska levereras redan den 25 februari 2022. Den fjärde vågen är knappast över då och vi ska inte utesluta att det kommer fler vågor. Så hur klokt var det att sätta upp den här tidsplanen? Politik har ibland sin egen taktiska logik.

Det hindrar förstås inte att delar av händelseförloppet kan utvärderas redan nu. Det är de äldre och särskilt de som bor på äldreboende som drabbats hårdast. Vi har samma mönster i andra länder. De äldre var och är de mest sårbara. Smittspridningen i äldreomsorgen är en särskild och viktig fråga att reda ut. En annan fråga som kan genomlysas redan nu är hur samspelet mellan Folkhälsomyndigheten, staten och regionerna har fungerat. Här finns mycket i övrigt att önska i allt från testning och smittspårning till vaccinering. Detta behöver förstås inte vänta till efter pandemin. Både regeringen och Folkhälsomyndigheten har också korrigerat en hel del under resans gång.

Vi har inte heller haft någon tydlig nationell styrning från politiskt håll. Det var ett misstag att flytta krishanteringen från Statsrådsberedningen 2014. Magdalena Andersson berättade att den nu ska flyttas tillbaka till statsministerns kansli i sin regeringsförklaring häromveckan. Det är ett viktigt steg i rätt riktning. Till protokollet vill jag ha att jag tog upp detta på Dagens Arena redan den 28 maj 2020. 

En central och omdiskuterad fråga är det faktum att svenska restriktionerna kom igång sent i inledningen av pandemin våren 2020. Eller rättare sagt vilken betydelse detta hade för smittspridningen. Coronoakommissionen gör också en stor poäng av den saken. Särskilt eftersom våra nordiska grannländer var snabbare och även gick längre i sina tvingande restriktioner. Och dödstalen var och är betydligt högre i Sverige. Det tycks vara ett glasklart case.

Men några forskare vid Sahlgrenska akademin i Göteborg menar att den svenska smittspridningen snarare låg i nivå med den brittiska första veckan i april 2020. Den var mer än dubbelt så hög som i Danmark, fem gånger högre än i Norge och femton gånger högre än i Finland.

Johan Giesecke, tidigare statsepidemiolog vid gamla Smittskyddsinstitutet, hävdade sommaren 2020 att de nordiska länderna skulle komma ikapp Sverige inom ett år. Det är kanske inte ett troligt scenario. Även om våra nordiska grannländer har en högre smittspridning just nu. Vi har snabbare än väntat fått fram effektiva vaccin, om än inte hundraprocentiga så dämpar de smittspridningen, allvarliga symptom och antalet dödsfall.

Statsvetaren Olof Petersson riktar samma kritik mot Kungliga vetenskapsakademin som kommit till samma slutsats som Coronakommissionen: ”Genom hårdare restriktioner i början av pandemin har nämligen övriga nordiska länder hittills fått betydligt lägre sjuktal och dödstal än Sverige”. Petersson klassificerar denna slutsats som ett intellektuellt haveri.

Det går i varje fall inte att dra så definitiva slutsatser. Visst, Sverige var lite senare än resten av Norden. Vi valde rekommendationer som i början verkar ha efterföljts på ett bra sätt. Men om det i praktiken hade någon betydelse för smittspridning och dödstalen framstår som mycket mer osäkert.

Dödstalen i Sverige sticker inte heller ut jämfört med andra europeiska jämförbara länder under 2020. Statistiken är visserligen inte glasklar. Och de som menar att överdödligheten är ett mer relevant jämförelsemått konstaterar att Sverige hamnar på 21 plats av 31 europeiska länder 2020. Och pandemin har fortsatt att förfölja oss 2021 och förmodligen får vi leva med den en bra bit in i 2022. Så låt oss se hur jämförelsen ser ut om ett eller ett par år.

I botten rör allt detta det svenska strategivalet, att Sverige var återhållsam när det gällde nedstängningar, höll skolorna öppna och förlitade sig på rekommendationer istället för polisiära åtgärder. En rad opinionsbildare var från början skeptiska till det vägvalet, Peter Wolodarski skrev exempelvis i Dagens Nyheter: ”Stäng ned Sverige för att skydda Sverige.” Men det finns inte några entydiga empiriska indikationer på att de länder som valde hårdare ”lock down” klarade sig bättre än Sverige.

Det är bara att hoppas att diskussionen framöver blir mer allsidig. Vi ska inte ge grönt ljus till varken Folkhälsomyndigheten, regeringen, regionerna eller dagens svenska förvaltningspolitiska modell. Men vi behöver en rimlig bild av vad som faktiskt hände. Och relevanta jämförelser med andra liknande länder. Om vi verkligen vill lära oss något för framtida utmaningar av det här slaget.