För fyrtio år sedan mördades Martin Luther King. Han hade samma vecka börjat engagera sig i en facklig strid där strejkande renhållningsarbetare i Memphis slogs ner. Men bilden av King som strejkledare är glömd.
Martin Luther King har förvandlats till en amerikansk ikon. Hans porträtt hänger i skolkorridorer och klassrum. Lågstadiebarn sjunger sånger om honom. Han är en av "the good guys" och därmed snyggt avpolitiserad. Alltid närvarande, men påfallande tom. Glömskemaskinen har varit framgångsrik.
Ofta avvisas han från vänster för att inte varit tillräckligt radikal. Även det ett tecken på glömska. Några av hans modigaste organisatörer och fältarbetare flippade ur och bildade Svarta pantrarna. De var inte "radikalare". De pallade inte rörelsens radikalism; de övermänskliga krav demokratiarbetet och ickevåldsprinciperna ställde. I stället valde de den enkla antipolitiska vägen: våldets. Martin Luther King var revolutionär av annat slag.
Sedan flera år pågår en häftig internationell vänsterdebatt om identitetspolitik eller rättighetspolitik. Vilken väg är bäst? King används ofta. Man menar att han drev en inkluderande rättighetsprincip i motsats till Black powers separatism. Men det är inte sant. Kings utmaning är att han förenade polerna genom mobilisering av en massrörelse. Ickevåldsarbetets syfte var identitetspolitiskt: att erövra självkänsla, visa på mod och våga se den vita djävulen rakt i vitögat. Rättigheterna skulle erövras genom stärkt egenidentitet.
Medborgarrättsrörelsen visade också att oenighet kan vara bättre grund än samlade led för framgångsrik politik. Rörelsen var ett enda långt gräl. Den var inte ens en, den var många olika. Det skapade dynamik, kreativitet och utrymme. Det är alltså många – både till höger och vänster – som föredrar den goda ikonen före det levande minnet.
I historikern Taylor Branchs trilogi om King och medborgarrättsrörelsen detroniseras dessutom ledarmyten. King var obeslutsam, initierade sällan strider utan drogs in, ofta motvilligt, men väl inne i dem var hans mod och förmåga att mobilisera med både ord och handling helt avgörande. Namnen på de verkliga ledarna är med några undantag, som Bob Moses, däremot bortglömda. De som vaknade varje morgon och inte visste om de skulle överleva till kvällen. Rörelsen var ett myller, en massa, en demokratirevolution.
Trilogins första del heter "Parting the Waters". Sammanlagt 2200 sidor helt oförglömlig läsning. Börja i sommar. Det är dags att kortsluta glömskemaskinen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
