Det räcker inte med att starta separatistiska forum om du inte utmanar ägandet. Vad som förändrar är politisk kamp, skriver de vänsterpartistiska debattörerna Alma Öberg och Ibrahim Alkhaffaji.
Klassisk vänsterpolitik bygger på en materialistisk analys. Det innebär en maktanalys som grundar sig på vilka som sitter på resurserna, det vill säga de som äger kapital och produktionsmedel så som vinstdrivande storföretag.
Vår analys är att det i samhället existerar klasser. Det vore fullständigt felaktigt att hävda att dessa klasser kan leva harmoniskt i ett samhälle då de olika klassernas intressen är motsatta. Arbetarklassens intressen ligger i att demokratisera produktionen, medan borgarklassens intressen ligger i att fortsätta med den privata äganderätten. Men hur bör då vänstern analysera patriarkala strukturer?
Splittringen inom dagens feministiska vänster hittar vi mellan radikalfeminismens fokus på sociala relationer mellan män och kvinnor samt queerfeminismens akademiserade feminism som riktar in sig mot de könsnormer som maktordningen resulterar i. Även om bägge dessa inriktningar har gett feminismen viktiga begrepp och synsätt för att analysera verkligheten på så räcker det inte.
Vi upplever att feminismen från vänsterhåll på senare tid har blivit mer liberal, att analysen är avskild från en materiell vänsteranalys och i stället antagit en individualistisk karaktär. Praktiska politiska krav i allmänhet, och de som på olika sätt rör fördelning av resurser i synnerhet, är få om inte icke-existerande i den feministiska debatten. De har ersatts med ett normkritiskt eller livsstilsfeministiskt projekt för den välmående medelklassen.
Men för att skapa kollektiv förändring av de patriarkala strukturerna så måste vi förändra samhället på en strukturell nivå. Vänstern kan inte ägna sig åt en feminism som helt saknar materiella grunder om vi vill kalla vår feminism för socialistisk.
Den nutida feminismen saknar svar på hur patriarkatet uppstått samt hur vi ska befria oss från förtryck. Vår åsikt är att vi måste börja ägna oss mer åt feminism med klassförhållanden och könsbaserade materiella skillnader som grundval och lyfta de materiella förhållandena för de kvinnor som befinner sig i den lägre delen av klassamhället. Den breda vänstern kan inte främst fokusera på “kamp mellan könen”, det tjänar enbart arbetsköparen på. Att avsky den grupp som befinner sig i överläge är en förståelig reaktion på utsatthet men inte något som i förlängningen skapar förändring.
Radikalfeminismen erkänner de patriarkala strukturerna men saknar ett svar på hur de har uppstått, samt hur vi ska utmana dem. Att förändra sin egen relation till män hjälper inte de kvinnor som arbetar inom lågavlönade och fysiskt såväl som psykiskt krävande kvinnodominerade områden. Inte heller hjälps de av en feminism som saknar ambitioner att förändra klassamhället i grunden.
Det räcker inte med att starta separatistiska forum om du inte utmanar ägandet. Vad som förändrar är politisk kamp.
Det vänsterfeministiska slagordet ”ingen klasskamp utan kvinnokamp” må vara viktigt i den maskulint färgade arbetarrörelsen. Men minst lika viktigt är det omvända ”ingen kvinnokamp utan klasskamp” i en allt mer liberaliserad vänsterfeminism.
Alma Öberg, debattör och vänsterpartist
Ibrahim Alkhaffaji, debattör och vänsterpartist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
