TCO har helt rätt i att arbetslöshetsförsäkringen behöver förändras. Men varför håller TCO envist fast vid att delar av försäkringen ska vara frivillig? Det skriver Marie Silfverstolpe på Almega i replik till TCO.
Så här bör framtidens a-kassa utformas!
Äntligen har debatten om den framtida arbetslöshetsförsäkringen kommit i gång ordentligt. Politiker från både regerings- och oppositionspartier motionerar i frågan. TCO presenterade den 10 oktober sitt förslag, och från Almegas sida gjorde vi det redan i maj 2011.
Arbetslivet förändras och allt fler kommer att växelvis vara anställda och vara uppdragstagare. Branscher utvecklas och nya skapas. Privata företag blir specialister på omställning och nya marknader tillkommer. De traditionella kollektivavtalen följer inte med i denna nya utveckling utan har ofta ett gammaldags stuprörstänk.
När det nu äntligen sitter en parlamentarisk socialförsäkringsutredning så finns chansen att skapa något nytt, anpassat till det nya arbetslivet.
Det har Almega gjort. Vi konstaterade att det behövs förändringar i dagens försäkringar. I dag handlar det alldeles för mycket om frågor om diagnos och vilka fel den enskilde har. I stället måste vi se vilka möjligheter som finns.
Därför har Almega föreslagit en helt ny omställningsförsäkring med harmonisering mellan dagens sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, och vi vill få en mångfald av kvalificerade aktörer som kan underlätta återgång i arbete.
Förslaget innebär att arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk och administreras av staten, även den del som idag är frivillig. Vi tycker nämligen att stöd vid sjukdom ska vara en samhällelig angelägenhet. Dagens system där arbetslöshetsförsäkring till övervägande del finansieras av allmänna medel men administreras av frivilliga a-kassor är en märklig konstruktion. Såväl sjukdom som arbetslöshet beror ju i merparten av fallen på omständigheter som den enskilde inte rår över. Varför ska det då finnas ett allmänt stöd i det ena fallet men inte i det andra?
Almega vill dessutom jämställa taken för ersättningar vid arbetslöshet och sjukdom. Vi vill också ta bort de differentierade avgifterna, eftersom det inte finns något som talar för att sådana avgifter påverkar lönebildningen.
Vi vill också att fler ska omfattas av försäkringen. Det är rimligt att upp mot 90 procent av de arbetslösa erhåller någon ersättning från försäkringen.
Precis som TCO tycker vi, att arbetslinjen ska gälla. Därför föreslår vi att det ska finnas en avtrappning i försäkringen.
Vi har också konstaterat att de som lämnar studier kan behöva rymmas inom försäkringen liksom de knappa 40 procent av dem som erhåller försörjningsstöd, och där arbetslöshet är den huvudsakliga anledningen, borde omfattas. Ersättningen för dessa bör ligga på en grundnivå.
Almega har också räknat på en medlemsavgift på 155 kronor, men vi anser att den inte ska vara avdragsgill. Det ska däremot avgifterna till frivilliga, inkomstrelaterade försäkringar vara, som ska kunna tecknas hos bland annat fackförbund.
På många punkter har TCO tagit intryck från våra förslag, men vi skiljer oss åt på den mest väsentliga punkten. Varför håller TCO envist fast vid att delar av arbetslöshetsförsäkringen ska vara frivillig och administreras av fackliga a-kassor? Det passar inte in i det moderna, föränderliga arbetslivet och kommer att göra det ännu mindre i framtiden.
Mats Essemyr från TCO avslutar sitt debattinlägg med att ”om politikerna lyssnar seriöst till TCO:s idéer finns här öppningar i ett annars låst politiskt läge”.
Jag skulle vilja säga, om facken och politikerna lyssnar seriöst på både Almegas och TCO:s idéer så finns det öppningar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
