Uppsökandet av syndabockar, den efterföljande hetsjakten och regeringens rädsla för att ta tag i det samhällsförändrande projektet har tagit oss hit, skriver Alrik Altvall, fristående grön debattör.
Vid det här laget har det sagts så många gånger att det inte kan ha undgått någon – det går riktigt dåligt för den rödgröna regeringen. Att det går dåligt i opinionen går att se i tidningarna och på tv.
Att det går dåligt i kampen om mediabilden märks på samma vis – sociala medier är inget undantag. Det som kanske mer sällan syns, men som för de flesta politiker är betydligt viktigare, är hur dåligt det går med samhällsförändringen.
»Det är någonting som håller på att gå sönder« sa Stefan Löfven i valrörelsen. Och många svenskar höll med. Alla som höll med röstade kanske inte på Socialdemokraterna – men budskapet resonerade ändå med oss.
Det var innan valet. Sedan dess har regeringen konsekvent undvikit att tala om samhällsförändring. Man har lämnat total carte blanche i frågan om sitt viktigaste uppdrag: att övertala det svenska folket att sann, progressiv grön och socialdemokratisk politik behövs. I ett försök att rädda de störtdykande förtroende- och opinionssiffrorna har man använt sig av katastrofbekämpning som enhetlig politisk strategi.
»Ingen president som startat ett krig i sin första mandatperiod har förlorat ett omval« brukar det heta i USA. Idén är att existentiella hot mot samhället ska få folket att sluta upp kring sina ledare. »Det parlamentariska läget«, »flyktingkrisen« och »terrorhotet« är exempel på frågor som våra politiker blåst upp långt utanför rim och reson för att ersätta all form av sann politisk debatt och få oss att »sluta upp«. Det har inte funkat.
Om man sitter i regering och märker att man, efter hand, förlorar mer och mer förtroende hos väljarna desto mer man undviker att försöka övertala människor om att sann, samhällsförändrande grön och socialdemokratisk politik behövs och i stället lägger allt fokus på att bekämpa »kriser« – vad gör man då?
Givet att målet är att få förtroende för den politik man vill driva, så bör lösningen vara att prata mindre om hur synd det är om Sverige och regeringen och mer om lösningar på de otaliga politiska frågor som berör människor i vårt land och som i dag lämnas olösta.
In träder i stället nästa »existentiella kris«. Miljöpartiet väljer då att inte säga emot när media och politiska motståndare ger krisen epitetet »islamism«. Mehmet Kaplan. Yasri Khan. Sveriges Unga Muslimer.
Jag skulle kunna kunna gå in på det absurda i att kasta omkring anklagelsen om revolutionär politisk islam på alla meningsmotståndare som råkar vara brunare. Jag skulle kunna prata i dagar om hur ohyggligt snurrigt det är att samma människor som tyckte att Kristdemokratiska Ungdomsförbundets ordförande poserade med Israels ockupationsmakts pansarvagnar var en »kul grej«, nu anser att Kaplans uttalanden kring samma ockupationsmakt är kontroversiella.
Jag skulle kunna skriva sidor om vikten av att inkludera och inte tvinga bort personer som rasifieras, identifierar sig som religiösa eller bara har andra erfarenheter än den klassiska, vita medelklassakademikern som traditionellt styr vårt land.
Det är dock inte huvudfrågan här. Uppsökandet av syndabockar. Den efterföljande hetsjakten på dem. Att göra politiska problem till olösliga kriser som vi ska vara glada om vi bara överlever. Och rädslan för att ta tag i det verkliga samhällsförändrande projektet. Det har tagit oss hit.
Låter vi det gå längre är vi snart mitt i Danmark. Minns ni när vi sa att vi aldrig skulle bli som Danmark?
Det är dags för regeringen att inse det vi andra förstått sedan länge. Skärp till er. Gör ert jobb. Det är inte ett dugg synd om er.
Alrik Altvall, fristående grön debattör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
